Av de storslagna planerna för drygt 100 år sedan var det slutligen bara järnvägsspåret till Piteå hamn som fullföljdes och nu – efter år i långbänk – planerna på kustbana äntligen ser ut att fullföljas.
Emil Hedqvist såg framför sig en ny guldålder för Rosforsområdet, där järnhantering pågått fram till 1875, där det bland annat framställts tackjärn med malm från gruvområdet. Han såg också möjligheter att kunna transportera jordbruksprodukter via järnvägen.
Tanken med järnvägen mellan Granholmen och Rosfors var att den i huvudsak skulle nyttjas för transport av malm från Ristjälns malmfält till utlastningskajen. Initialt föreslogs en spårvidd på 600 mm och fullt utbyggd få en spårvidd på 891 mm.
Utredningen genomfördes av distriktsingenjör C. Skarstedt och direktör H. Wennerström.
Rosforsgruvorna – Ristjälns malmfält, vilka började brytas 1830, har av allt att döma framtiden för sig, konstaterades det när utredningen lades fram.
Med avdrag för vad som redan brutit i området beräknade de sakkunniga malmfältens kapacitet år 1913 till nära sex miljoner ton.
Det noterades vidare att banan omfattades med största intresse av befolkningen i bygden och också skulle tillföra nybildade Norrfjärdens församling, som var i avsaknad av all industri, ett välkommet skatteobjekt om gruvdriften i de gamla gruvorna kunde återupptas och transporter ordnas med järnväg.
Utredarna hade vidare kommit fram till att järnvägen i en framtid även kunde uppta gods- och persontrafik.
Fullt utbyggd skulle banan förutom ändstationerna Granholmen och Ristjäln även få mellanstationer. Vid Håkansön, mellan kustlandsvägen och landsvägen Porsnäs-Håkansö, strax väster om Harrträskbäcken, en hållplats vid landsvägen Håkansön-Klöverträsk för upptagande av trafikanter från Alterdalen nära södra änden av Tranuträsk, en station vid nämnda landsväg i Sjulsmark omedelbart söder om nya landsvägen Ersnäs-Sjulsmark och en station vid Rosfors bruk där vägen från Bjursträsk ansluter.
Bergmästare Carl Immanuel (Manne) Asplund hade bifogat ett yttrande till utredningen:
"En brytning av 100 000 ton årligen bör ej möta några svårigheter, skrev han ned och pekade på den goda skogstillgången. Något som skulle medge en stor kolproduktion. Dessutom att det inom området fanns god tillgång till torvmossar".
Dessutom att det fanns fullt tillräckliga krafttillgångar för såväl gruvdriften som för magnetiskt sovringsverk.
Vattenkraften skulle huvudsakligen tas från de belägna vattenfallen i Rosån.
"Terrängen för en banan är ovanligt gynnsam, Insegling till hamnen från havet sker efter god och rak led, Fältets belägenhet i Piteå sockens bördigaste bygd, nära flera av dess största byar, med god tillgång till arbetsfolk, som delvis kan bo i närbelägna hem, möjliggör relativt billiga arbetslöner", noterade Asplund och påpekade att Ristjälnsmalmen var lätt att krossa och lätt ankrad.
"De vunna resultaten är ovanligt goda och kan med särskilda anordningar för denna malm bli ändå förmånligare", avrundade bergmästaren.
Slutligen anförde bergmästare Asplund i sitt yttrande att han trodde att det fanns avsevärda kvantiteter malm av liknande beskaffenheter utöver de av han tidigare förut beräknade sex miljoner ton.