En som upplevt de ögonblick som förenar alla människor, den stund då ett barn kommer till världen, är 97-åriga Majken Eriksson i Boden, med ett förflutet som barnmorska.
Född Sjöberg i Blåsmark och uppvuxen i Pålmark, Norrfjärden – den gård där filmen Jägarna spelades in – har hon nedtecknat minnen från en lång och händelserik levnad, med mängder av intressanta upplevelser och möten.
Det har blivit ett häfte för den närmaste släkten, där hon berättar om ett och annat från sitt liv.
Hon har velat ge sina nära och kära en rikare bild kring saker som annars skulle blivit bortglömda.
I ett av kapitlen berättar hon om sin tid som barnmorska, där varje förlossning varit unik, ett arbete som inneburit både glädjeögonblick men även hård press och svåra beslut att fatta.
En historia som onekligen har en viktig plats i den i dag omdiskuterade resursen kring förlossningsvården.
Majken Eriksson arbetade under många år som barnmorska vid dåvarande Garnisonssjukhuset i Boden.
– Ofta klarade vi barnmorskor oss utan doktor. När barnet kom ut kunde vi gnugga det på ryggen så att barnet kom igång och skrek. Om barnet inte skrek eller att man var orolig för något fick man kalla på barnläkaren Man var glad varje gång det gick bra, noterar Majken Eriksson och fortsätter:
– När man arbetade på natten var man ju alltid ensam, man skulle sköta både avdelning och förlossningen. Det kunde ibland vara två förlossningar samtidigt och då blev det mycket att göra. Jag jobbade tillsammans med ett biträde som var väldigt duktig. Utan henne vet jag inte hur jag skulle klarat det. Hon fick stå och passa om det var flera förlossningar och så gick jag emellan och förlöste. Ibland var det två eller tre mammor samtidigt som hade värkar.
Så småningom blev det två barnmorskor på natten.
– Det var en lättnad. Vi turades om att vara på BB-avdelningen och på förlossningen och så hjälpte vi varandra om det var flera förlossningar samtidigt.
Bland minnesbilderna hon nedtecknat är bland annat respekten för blödningar i samband med förlossningarna.
– Det var ju det värsta. Om det blödde fick man hålla noga koll på det. Bäst var det om livmodern liksom drog ihop sig av sig själv och stötte ut placentan (moderkakan). Sedan var det viktigt att se efter så att placentan var hel.
Om man misstänkte att det var någon bit kvar i livmodern gjorde man på den tiden mjölkprov.
– Vi hade en spruta av koppar. Då tog man upp mjölk i den och så sprutade man in i naveln, alltså i två vener och en artär. Man sprutade in i venen och man såg då om det kom ut mjölk, då visste man att det var en bit kvar. Det var en stor risk att gå in just då och skrapa, man masserade så att livmodern drog ihop sig och då kunde det lossna.
Vägen till att utbilda sig till barnmorska var dock inte självklar för Majken Eriksson. Efter folkhögskoleutbildning i Sunderbyn fick hon sommarvikariat vid sjukhuset i Boden och hade inriktat sig på att senare bli föreståndarinna för ett sjukhem, där hon gått som elev. Hon uppmuntrades av en kamrat att, tillsammans med henne, söka in till barnmorskeutbildning och antogs till utbildning i Göteborg. Hon har sedan fått uppleva hur yrket specialiserades och arbetsuppgifterna utökades.
– Jag hade inte tänkt bli barnmorska, men jag ångrar det inte, berättar hon slutligen.