Piteås socialdemokratiska väljare gick i ett segerrus sedan röstsammanräkningen visat att flera av deras representanter nu för första gången tog plats i den beslutande församlingen, där tonen inte längre stämdes borgerlig.
Med hjälp av sina partifyrar skulle de 21 ledamöterna i stadsfullmäktige lotsa den trehundraåriga skutan Piteå genom den närmaste tidens bränningar. De röda fyrarnas sken lyste upp extra mycket när det skulle lotsas fram till beslut i ordförandevalet.
I det kommunala valet mandatperioden innan hade högern i Piteå 9 mandat, liberalerna 8, socialdemokraterna 1 och vänstersocialisterna 3. Valet 1926 resulterade i 7 mandat för högern, 5 för de frisinnade och 9 för socialdemokraterna.
Piteå-Tidningens grundare, redaktören och liberalen Salomon Salomonsson, hade avsagt sig ordförandeskapet i stadsfullmäktige för att istället ta över ordförandeskapet i drätselkammaren (dagens kommunalnämnd). Som efterträdare till Salomonsson hade – efter kohandel – socialdemokraterna och liberalerna gemensamt föreslagit en annan liberal, kantor Olof Selinus. Detta i utbyte mot att socialdemokraternas Rickard Eriksson fick ta hand om vice ordförandeposten.
Högern hade fört fram bankdirektör Herman Huldt. Efter sluten omröstning visade det sig att Selinus fått 10 röster och Huldt 8. En blank sedel avgavs. Selinus lyftes därmed upp från 21 plats i fullmäktiges krets till ordförandeplatsen.
Bland efterföljande kommentarer kritiseras faktor Ruben Hedqvist på s-listan för att ha avvikit från ”sin heroiska kamp för att ordförandeposten skulle beklätts av en moderat”. Bekymmersamma föräldrar undrade hur många kommunala uppdrag Selinus tänkt ta på sig och som enligt deras mening menligt skulle inverka på hans lärartjänstgöring.
Om socialdemokraten körsnär Brynolf Nordlunds agerande vid sammanträdet skrevs: "Måste man likna körsnär Nordlund vid en bättre cirkusdirektör, som går och väntar på att få förvåna publiken med ett nytt sensationsnummer. Så alldeles utan cirkus Nordlund kanske heller inte, om han får stå för rusthållet i det socialdemokratiska spektakel, vartill första sammanträdet kanske var preludiet”
Högerorganet Svenska Dagbladet kommentera även valet av ordförande med följande:
”En frisinnad gick och en frisinnad kom. Men fullmäktige förlorade måhända icke på bytet. Medan den avgående ordf. redaktör S. Salomonsson på sista tiden suddat ut gränsen mellan sitt frisinne och socialismen ända därhän, att till och med hans egna partigängare varit villrådiga under vilket tak han egentligen hörde hemma, tillhör kanske kantor Selinus den mera moderata skolan och torde näppeligen komma att taga direktiv av socialisterna, vilka som hans bisittare placerat sågverksarbetaren R. Eriksson, likaledes nyvald. Den senare tillhör en grupp som efter valet var smått missnöjd med sin egen framgång, vilket torde få räknas till sällsyntheterna. Detta berodde på att socialisterna för sin egen del räknat med endast oförändrat resultat och fördenskull icke voro så nogräknade vid valet av fyllnadsgods på sin valsedel. När sedan fem kollin av detta ramlade in i fullmäktige lär det icke varit utan att de där förutvarande kamraterna kände sig smått generade över sällskapet”.