Alla längtade de, efter krigets slut, att åter få famna sitt fädernesland. Men liemannen gick skoningslöst fram och många var de som lades i en gemensam grav på kyrkogården i Öjebyn under en gravsten som bekostats av Piteå landsförsamling. Alla hade de under en tid, undan krigets umbäranden i huvudsakligen norra Finland, fått en tillfällig hemvist i Piteåbygden.
I graven finns personer som avled under tiden oktober 1944–juli 1945.
Under samma tid avled fyra evakuerade i Piteå, två i Hortlax, 24 i Älvsbyn och 11 i Arvidsjaur.
Det var i september 1944 som den stora evakueringsvågen ägde rum från det brinnande norra Finland. Detta efter en vädjan från den finska regeringen om Sverige kunde bistå med att ta emot personer från denna krigsskådeplats och som utsatts för svåra härjningar av tyskarna.
Till Piteåbygden kom närmare 4 000 finska flyktingar, som tvingats lämna det mesta av vad de ägda och drivits bort från hembygden. Även till Älvsbyområdet kom flera personer.
De flesta var från Rovaniemitrakten, men också ett mindre antal från bland annat Petsamo och Enare.
Men många av de evakuerade klarade inte av påfrestningarna utan dog efter en kort tid. 18 av de gravsatta i Öjebyn jordades samtidigt, en decemberdag 1944, i en massbegravning. Begravningen ägde rum i det då nyrestaurerade Trons kapell, där kistorna trängdes om golvutrymmet. Inte bara platsen framför altaret upptogs av kistorna. De fyllde hela golvet fram till ingångsdörren.
Sedan tidigare hade 14 finska medborgare gravsatts i den gemensamma graven, som upplåtits av församlingen, avsedd för alla från Finland.
Enligt gravförteckningen är det 52 finska medborgare från huvudsakligen Rovaniemiområdet, i norra Finland, som delar gravutrymmet på den gamla kyrkogården, som togs i bruk 1887. Ett stycke finsk historia begravd i främmande jord.
I kapellet fanns fem mörka och två vita kistor för äldre och sedan rad efter rad med vita barnkistor med bortgångna i olika åldrar.
En ung finsk präst förrättade begravningen. Vid orgeln, där en finsk psalm framfördes, satt församlingens kyrkoherde Manfred Björnegård. Med hjälp av tolk höll Björnegård även ett kortare tal till de anhöriga och vänner som trängdes i kapellet.
Enligt ett referat från begravningen, som ägde rum den 15 december, talade den finske prästen ”fritt och ledigt på finska, obegripligt för ett svenskt öra”.
– Han hade en svår uppgift. Att tala förtröstan, tro och hopp för denna så hårt drabbade skara, noterades det från begravningen.
Det berättas vidare att det gräts som det sällan gråtits vid en svensk grift.
”En kvinna klagar högljutt under ödets gisselslag. I en av kistorna vilade stoftet av hennes man och man anade hopplösheten i hennes inre. Hennes hem var bränt och skövlat, hon hade fått en fristad i ett främmande land och nu har döden ryckt bort hennes man, som skulle bli ett stöd för henne när hon en gång skulle få vända åter till sin hembygd. En treåring i hennes knä förstår inte riktigt moderns sorg och tryckte sin näsa mot hennes kind för att på så sätt söka stoppa tårfloden”, berättas det från begravningen.
De kransar som lades ned vid kistorna var av det enkla slaget. Det uppges ha varit enkla granriskransar med några konstgjorda blommor instuckna.
”Men de lades säkerligen ned med lika varmt hjärta som de kostbaraste blomsteruppsatser”, uppges det i begravningsreferatet.