Det var i början av 1850-talet som Piteås handlare träffade överenskommelsen, utan större resultat. Det framgår inte minst av ett längre inlägg 1879 i den i Piteå utgivna Norrbottens-Posten, där det påpekas att köpmännen lockar kunderna med presenter, mat och dryck.
– Något som tjänar till att locka eller tubba till sig andra kunder och som alstrat ett oblygt tiggeri, både bland barn och äldre. Hur ofta får man inte i butikerna här i staden höra: ”Ge mig litet handelsgodis”, ” Ge mig en sup”.
I inlägget påpekas att begäret hos kunderna alstras efter rusdrycker genom denna sed och att många av de som besökt affärerna sedan begett sig till krogen för att skaffa sig brännvin.
– Vilken oreda, vilka olyckor och eländen har inte härigenom uppstått, inte bara för kunden utan också för familj och samhället.
Redan 20 år tidigare väcktes frågan i köpmannakåren om att upphöra med bjudsuparna, men tydligt var att det inte kunnat uppnås någon enighet och man därmed inte kunnat gå längre.
En och annan av Piteåköpmannen fortsatte med bjudsuparna av rädsla för att mista sina kunder.
Inlägget avrundas med en förhoppning att köpmannakåren skall inse det nödvändiga i att utrota dylika seder för att skaffa sig kunder och att man i endräkt borde avskaffa detta beklagliga förhållande.
Noterbart i sammanhanget är att några handlare och hantverkare i Piteå 1847 samlades för att bilda Piteå Handelscorps – föregångare till Köpmannaföreningen – för att bland annat motverka gårdfarihandeln, samt även Piteå fabriks- och hantverksförening, som arbetat för att främja samarbetet mellan hantverkare, påverka myndigheter i näringslivsfrågor och verka för Piteås utveckling genom inte minst nyttiga aktiviteter.
Om bildandet kan man läsa i Norrbottens-Posten den 19 juni 1847:
”Vid den 16 dennes hållet sammanträde å rådhuset har fabriks- och hantverksidkarna i staden ingått en gemensam förening samt till föreningens fullmäktige valt färgaren Edlund, skräddaren Lundmark, målaren Jacobsson, skomakaren Rönngren, logarvaren (som garvade finare skinn) Bergström, bokbindaren Nygren, smeden Åhman, schatullmakaren Lönngren, guld och silverarbetaren Öhstedt, hattmakaren Holmdahl, repslagaren Åström, kopparslagaren Wennqvist och kakelugnsmakaren Wikstén.
Till fullmäktige för den i staden bildade handelsföreningen valdes vid samma tillfälle råd- och handelsmannen Lindgren samt handlandena Klum, Clausén, Winroth och Branni.
Piteå Handelscorps samt fabriks- och hantverksföreningars historia är också historien om hur vårt samhälle, inte minst Piteåbygden, förvandlats.
De gamla protokollen berättar om såväl uppgångar som motigheter. Hur köpenskapens som hantverkets personer fått vara med om både bättre och sämre tider.
De gamla köpmännen gjorde mycket för att exempelvis Piteå Handelscorps skulle vara en reglerande organisation för frakter, öppethållande, priser och andra gemensamma angelägenheter. Något som i hög grad senare tiders köpmän fört vidare.
Grunden för dagens köpmanna- och företagsorganisationer i Piteå lades i juni 1847 och kan således se tillbaka på en 175-årig tillvaro.