Jerzy Namrell skrev ned sina upplevelser, om bortförandet av tyska trupper, om tvångsarbetet och flykten till Sverige.
Det är inte svårt att förstå att Jerzys situation var psykiskt pressad. Lägg därtill att han redan hade utsatts för svåra påfrestningar efter tillfångatagandet.
Jerzy, som kallades Jurik av familjen, flydde från Norge till Sverige med start första oktober 1944.
Historien börjar i augusti 1943. Han blev då gripen på en gata i Warszawa . Efter transport till Tyskland hamnade han i Grünewald, Berlin.
– Där fick vi städa efter nattliga bombanfall från engelskt flyg. Vår uppgift var bland annat att gräva fram eventuella offer från bombningarna, berättar han i sina efterlämnade anteckningar.
Därefter förflyttades han till Stettin för vidare transport med båt till Oslo, Norge.
– Från Oslo forslades vi sedan till Mo i Rana. Där byggde vi baracker för ett nytt fångläger, med arbetsdagar på tolv timmar och ibland längre.
Efter Mo i Rana flyttades Jerzy vidare till Glomfjord.
– Anledning till förflyttningen var de upprepade rymningarna av tvångsarbetare ifrån Mo i Rana till Sverige. I Glomfjord fick vi riva två aluminiumfabriker, byggda av engelsmännen innan kriget, med långa arbetsdagar om 10-12 timmar.
Tillsammans med fem andra fångar planerade han en rymning till Sverige. Med hjälp av en norrman, en före detta ingenjör på den rivna aluminiumfabriken, verkställdes rymningen 1 oktober 1944.
– Efter två veckor av mycket svåra förhållanden dog en av våra kamrater av utmattning och köld. Tillsammans med de kvarvarande fyra fortsatte jag vandringen mot Sverige. Efter några dagar anlände vi till en liten stuga i de norska fjällen. Vi bröt oss in i stugan och övernattade för första gången på två och en halv vecka under tak. Under natten vaknade en av mina kamrater av en brännande smärta i sina fötter. Det visade sig på morgonen att han hade förfrusit sina fötter och kunde inte ta på sig sina kängor. Vi skar sönder en fäll och virade in hans fötter för att han skulle kunna fortsätta flykten. På kvällen samma dag nådde vi fram till utkanten av en bebyggelse. Då vi fortfarande befann oss på norsk mark och därför tyskockuperat territorium, beslöt vi oss för att gå förbi denna. Vår kamrat hade emellertid gett upp på grund av svårigheter med sina förfrusna fötter. Han bestämde sig för att ta sig fram till bebyggelsen för att få hjälp. Jag vet inte hans öde.
Efter ytterligare två dagars vandring nådde man svenska sidan och tillbringade en natt i en stuga där man bröt sig in.
– Följande dag kom vi i kontakt med svenskar för första gången, som hjälpte oss med övernattning, mat och transport till Arjeplog. Väl där kom vi i kontakt med doktor Einar Wallquist. Vi tillbringade en vecka hos doktor Wallquist, där han undersökte oss och lät oss vila.
Efter detta förflyttades Jerzy till en flyktingförläggning i Strängnäs. Två veckor senare hamnade han i ett härbärge i närheten av Lenhovda och fick senare arbete i kolgruvorna i Bjuv.
I Bjuv träffade han blivande hustru Birgit och de gifte sig 1946.
Jerzy blev svensk medborgare 1952 och ändrade mitt namn ifrån Narozniak till Namrell 1964.
Han avled i juni 2004 och var då bosatt i Ängelholm. Hustrun Birgit avled 2010 och var då bosatt i Löjudden, Lidhult.