Jenny Norberg, som hade sina rötter i Luleå, begärde under sin lärartjänstgöring i början av 1920-talet att få sitt ärende prövat hos regeringen. Hon ville behålla sin tjänst trots utträdet ur kyrkan, men fick sedan ett kortfattat beslut: ”Kunglig majestät finner ifrågavarande ansökan lagligen icke kunna bifallas”.
Ärendet avgjordes i konselj på den socialdemokratiske ecklesiastikministern (undervisningsministern) Olof Olssons föredragning.
För Jenny Norbergs del fanns bara två saker att välja, att antingen bli medlem i kyrkan igen eller att ställa sig utanför och bli arbetslös. Norberg, som vid tillfället var 53 år, valde det senare alternativet.
Skolöverstyrelsen hade i ett yttrande till regeringen föreslagit att Jenny Norberg skulle få behålla sin tjänst, med förbehållet att för att hon inte skulle få undervisa i kristendom. Men på det örat lyssnade inte regeringen, som stödde sig på regeringsformen. Där det bland annat stadgades att den som meddelade undervisning i religionsundervisning måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran”.
Norberg som förestod småskoleavdelningen vid seminariet undervisade i metodik, det vill säga vara praktisk utförare av konsten att undervisa.
Att Jenny Norberg skulle förlora sin tjänst engagerade många. Inte minst den tidigare liberale riksdagsledamoten, Jakob Byström, baptistpredikant, redaktör och engagerad i såväl religions- som nykterhetsfrågor.
Han ansåg att regeringen visat prov på stor trångsynthet och hävdade att det inte funnits anledning avslå Norbergs ansökan.
– Det gäller ju en tjänst som kunnat eller kan vara så beskaffad att det inte är fråga om att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap.
Byström tryckte på den så kallade dissenterlagen. Han pekade på att lagbestämmelserna var sådana att Norberg hade möjlighet att kvarstå i tjänst, även om hon utträtt ur kyrkan och därför inte skulle kunna tvingas till avsättning.
– Det gäller ju inte undervisning "i den rena evangeliska läran" utan i andra läroämnen som ju också såväl hennes rektor som skolöverstyrelsen betonat, påpekade Byström.
Det slutade med att Jenny Norberg lämnade Umeå och flyttade till Nordmaling för att många år senare, i början av 1960-talet, avsluta sina dagar i födelsestaden Luleå. Hon förblev ogift.
Kvinnliga lärares rättsliga ställning var länge föremål för diskussioner inom kyrkan, under vilken skolans undervisning tidigare låg. En kvinnlig lärare hade att göra sitt val mellan tjänsten och äktenskapet. En lärarinna som gift sig kunde sägas upp från tjänsten, ”för skolans bästa”. En kvinnlig lärare kunde nämligen en gång om året, under längre eller kortare tid, bli ur stånd att sköta sin tjänst.
Från kyrkligt håll, bland annat kyrkomötet, hävdades att sedan kvinnan gift sig kunde hon inte längre vara för barnen som förut. Hon lämnade då nämligen sin ”ursprungliga moderskärlek”.
– Som gift får hon fler förpliktelser och måste sköta dem med ”delat hjärta”. Skolan blir lidande och det innerliga förhållandet till eleverna går förlorat. Eleverna blir av lärarinnan behandlade som ”styvbarn”.
1938 kom det en lag som förbjöd arbetsgivare att sparka kvinnor som blev gravida eller gifte sig.