Strömlidastugan brann ner i mitten av januari 2008, drygt 60 år efter uppförandet. Några ungdomar hade tänt på byggnaden och även medverkat till att Storstrand i Öjebyn brann ner till grunden.
Stugan, belägen på Holmstedsberget, var även under senare tid en populär serveringslokal, där bland annat pitepalten stod i centrum. Här föddes den handrullade Strömlidapalten. Verksamheten drevs då av Margit Pettersson. Älvsbybon Tore Kjell och hans fru drev också en tid servering i lokalen, där man körde med fulla lokaler två paltdagar i veckan.
Här har också bedrivits pubverksamhet. Piteå kommun, som tog över anläggningen, drev en tid servering i lokalen med anställd personal. Under några år var Lisa Strandberg bakom disken. Strömlidastugan var då mer eller mindre en ungdomsgård.
Stugan stod också en tid igenbommad och öde. Vägen upp till stugan är brant, men för den som tagit sig upp kunde konstateras att stugan uppförts med ett bra läge och bjöds utsikt mot Norra fjärden. Kanalen och hela Piteå centrum.
– Vi är övertygade om att friluftsgården kommer att bli ett kärt utflyktsmål för skidutflykter och promenader, konstaterades det när stugan kom under tak för under senare delen av 1940-talet.
Skidfrämjandets lokalavdelning i Piteå – den äldre benämningen på dagens Friluftsfrämjande – lade grunden till skidstugan, som ritades av arkitekt K.W. Ottosen, Stockholm.
En av de drivande krafterna var lokalavdelningens ordförande bankdirektör Albert Leander, bördig från Luleå och som gick ur tiden 1951. Då bosatt i kvarteret Löjan.
Det var inte det enklaste att få stugan under tak. Det rådde nämligen, efter andra världskrigets slut, materialbrist som fördröjde färdigställandet. Dessutom var Skidfrämjandets ledning inställd på att stugan skulle värmas upp på elektrisk väg. Även för detta var det inledningsvis svårt att få tag i material.
Det rådde till en början oklarhet hur finansieringen skulle gå till. Utöver bidraget från tipsmedel, med 35 000 kronor skulle föreningen skaffa 25 000 kronor. De styrande i dåvarande Piteå stad anslog 5 000 kronor och Skidfrämjandet hoppades även på bidrag från övriga kommuner bolag och enskilda företagare.
– Här finns plats för givmilda donatorer klargjorde Albert Leander och påpekade att det var styrelsens sak att ro hem finansieringen.
– Men lätt blir det inte, poängterade Leander.
Arkitekt Ottosen hade med fantasi och finess ritat anläggningen.
Man kom in i stugan med ett kapprum försett med stengolv. Till höger låg stora salen vilken man kom in genom en halvtrappa. Där möttes man av en öppen spis. Till vänster fanns stora salen med bord och serveringsdisk. Innanför den fanns köksavdelningen.
Till vänster om entrén fanns ett litet klubbrum. Entrén och stora salen var utformade som en vinkelbyggnad och mellan de båda vinklarna bildades en terrass med utsikt över staden.
Piteå-Tidningen infogade i anledning av bygget några ord:
"Det görs åtskilligt och måste göras ännu mera för trivseln i våra samhällen. Norrbotten åderlåtes ständigt på ungdom som drar söderut där all sköns förströelsemöjligheter stå till förfogande. Den exporten kan Norrbotten inte hålla på med längre. Skall industrin här uppe kunna utvecklas måste ungdomen stanna kvar och för att göra detta måste här skapas likartade möjligheter till förströelse på som på andra håll."