Legender om sjöodjur finns på många platser i världen. I havet utanför Piteå sägs en gigantisk sjöorm ha iakttagits.
Första gången sjöormen nämns lokalt är i början av 1900-talet när en rad fiskare på Svarthällan och Rebben uppgav sig ha sett ”sjöodjuret”, cirka 12 meter långt. Fiskarna var Albert Björklund från Trundön, hans 13-årige son, Edvard Lönnberg, Heden, Öjebyn, Knut Lönnberg, Storfors och Magnus Eriksson, Klubbviken. Sjöormen observerades mellan Per-Stålskallen och Mellerstögrundet.
I samma tidning finns en artikel om en norsk amiral som inte bara tror på sjöormen utan med bestämdhet påstod sig veta att den fanns. Han hade dragit fram flera exempel på dess förekomst och bevis.
En kort tid senare såg några fiskare på Svarthällan sjöormen på nytt. Utseendet var detsamma, några mörka pucklar vilka rörde sig framåt och sedan försvann i djupet.
1903 rapporterade befälhavaren på tullbevakningsfartyget ”Gripen” J. TH Johansson att ett egendomligt djur eller havsvidunder varit synligt mellan Seskarö och Båtskärsnäs. Johansson iakttog då ”ett egendomligt föremål flytande på vattenytan vid norra udden av Björn”.
Först trodde Johansson att det var en tumlare och gick med fartyget mot målet. När båten kom närmare gjorde djuret några krumbukter och försvann i djupet för att åter visa sig i vattenbrynet en bit längre bort och kunde då observeras på fem meters håll.
Johansson uppgav att huvudet var rundaktigt ovanpå och med en lång nos, mest liknande ett svinhuvud med utåtstående öron och svängde cirkelformigt ovan vattenytan. Han beskrev kroppen gråbrun till färgen, liknande en ål eller orm ihopdragen. Sjöodjuret uppgavs vara försedd med knölar eller vårtor längs ryggen.
Djuret dök ned i vattnet med långsamma slingrande rörelser. Johansson uppskattade längden till omkring sju meter, men det kunde ha varit längre eftersom han aldrig kunde se hela dess kropp över vattenytan.
Redan 1892 kunde läsarna av länets tidningar läsa en notis från USA där fiskare lyckats döda en sjöorm. Samma år hade en fiskare vid Understens fyr fått uppleva hur ett djur reste sig upp ur vattnet till manshöjd. Djuret hade ett ormhuvud. Då djuret med full fart satte av mot båten rodde fiskare undan med full fart. Djuret stannade då och låg stilla med kroppen på vattenytan. Storleken angavs till omkring 15 meter.
1904 berättar tidningen Västerbotten att ångslupen ”Nord” på väg till Umeå observerat den stora sjöormen. Senare visade sig sjöormen i Holmsund.
Allt talar för att rapportörerna observerat en art som hör till familjen sillkungsfiskar, världens största benfisk. En harmlös fisk vilken har ett mycket säreget utseende.
Sillkungen simmar med slingrande vågformiga rörelser med ryggfenan, medan kroppen hålls rak. Förmodligen har man här förklaringen till en del av de legender som uppstått om stora sjöormen, som liknas vid orientaliska drakar. Sillkungsfiskar finns i alla hav. De fångas sällan men påträffas emellanåt svårt medtagna vid vattenytan eller strandade efter ett oväder. För ett antal år sedan hittades en sillkung uppspolad vid svenska västkusten. Den var dock bara blygsamma 3,5 meter och var den första som hittats i Sverige sedan 1879.