Ett av många tillfällen var när han väckte nyfikenhet hos riksantikvariens ombud i Piteåbygden, kantor Olof Selinus, som tillsammans med bland annat Piteå-Tidningens redaktör Salomon Salomonsson en sensommardag 1921 gav sig iväg för att undersöka en sten med en märklig inskription.
Selinus kunde inte nog berömma Olsson för hans kulturhistoriska intresse.
– För detta förtjänar han en eloge. Jag begagnar tillfället att rikta en maning till andra bondemän att ta vara på gamla minnesmärken och gamla sägner.
Innan besöket hade tidningen publicerat Olssons iakttagelser kring stenen. Redaktör Salomonsson noterade inför besöket följande:
"På samma gång vi införa förestående meddelande reservera vi oss mot uppriktigheten av uppgiften om de gamla årtalen, vilka såsom vi försports är inristade med arabiska siffor. Då emellertid dessa under här är fråga om skrevos helt annorlunda än de som förekomma på stenen i Sjulsmark, förefaller det hela vara skäligen mystifikt. Saken är dock värt en undersökning och meddelaren Herr Olsson förtjänar ett varmt erkännande för sitt intresse”
Stenen med inskription är belägen intill Ollesberget.
Under Olssons ciceronskap kunde Piteådelegationen läsa följande på stenen ” ”IFRÅN ÅR 1766 TIL 1794 ÄR DETTA NYBRUK UPARBETAT AF CHRISTIAN JOHANSSON ”
Selinus gick på djupet med texten på stenen. Vem ville på detta sätt föreviga sin odlarbragd? Genom samtal fick han fram att personen ifråga, Christian Johansson, gick under namnet ”Busargubben”, var född i Pitholm och som vid ett tillfälle under ett besök i Öjebyn mötte en vacker Sjulsmarksflicka, i vilken han blev kär. Det blev frieri och ett ja. Busargubben kom sedan till gården Skryteborg-Samels som Samuel Erssons måg. Gården fick sitt namn efter Samuel Erssons far, soldaten Erik Jonsson-Skryt.
Selinus fick berättat för sig att svärföräldrarna var vidskepliga och att i en intilliggande skogslund skulle finnas ett andeväsen ”gumman”. Ingenting fick tas från denna heliga lund. En dag hade Christian tagit en grankvist vilken han behövde för lagningen av ett kärl.
Nu blev det stor förskräckelse ”Förbarme sig, nu ska gumma döda oss i natt. Vi törs inte gå i säng i natt”.
– Å, sa Busargubben, gå ni i säng, Det är inte alls farligt.
Alla utom svärföräldrarna gick i säng. Gammelfolket satt uppe hela natten. Ingen olycka hände. Någon tid senare for svärföräldrarna till Öjebyn på kyrkhelg.
Under tiden passade Busargubben på att hugga ner hela lunden. Det sägs att han skulle ha lovat att här skulle åkerfälten bära rika skördar.
– Så har också skett. Busargubben var sålunda en föregångsman, med gåpåar-anda, som inte böjde för befolkningens fördomar, noterade Selinus och Salomonsson samfällt i samband med besöket.
En son fick ärva gården och ärvde också morföräldrarnas vidskeplighet.
Selinus fick under Sjulsmarksbesöket information om att när en ny ladugård skulle byggas och korna första gången skulle ledas in lade sonen fem fnöskbitar på tröskeln. Dessa antändes och över röken leddes korna in. Inga andeväsen kunde då komma med och ladugården skulle då vara i säkerhet för allt oknytt.
Vem som huggit in meddelandet på stenen är oklart. Konstateras kan dock att det varit en skriv- och läskunnig person, vilket det vid den tiden inte fanns många av i Sjulsmark.