Stadsfullmäktige och magistraten i Piteå hade 1922 för sin del tillstyrkt att Piteåborna skulle få köpa fyra liter sprit per månad. Länsstyrelsen ansåg – med hänsyn till minoriteten i stadsfullmäktige och med tidigare avgivna yttranden som bakgrund – att kvantiteten skulle inskränkas till två liter. Motsvarande den kvantitet som var bestämd för Luleås del.
Mot länsstyrelsens beslut protesterade nykterhetsnämndens ordförande i Piteå landskommun Algot Heldner, Lillpite, och S. Andersson i Piteå. I en inlaga till regeringen yrkade de att den mängd som skulle få säljas per månad inte skulle få uppgå till mer än liter. Alltså strängare än vad länsstyrelsen beslutat.
De klagande hade i sin inlaga anfört att överlåtelsen av motböcker blivit omfattande och att inköpen genom ombud måste noggrannare kontrolleras. Motboken styrde mellan 1917 och 1955 svenskarnas drickande. Systemet var diskriminerande och ojämlikt. Motboken skapade också grogrund för angiveri och förtal. Spritspioner agerade och kunde dyka upp var och när som helst. Hembesök var inte ovanligt.
Länsstyrelsen fann inga skäl för att minska utskänkningskvantiteten eller för införande av skärpt kontroll.
Piteå spirituosabolag, vilket ansvarade för försäljningen, beklagade att nykterhetsnämnden som dess ordförande satt inne med kunskap kring motböckernas användning, men ännu aldrig kunnat påvisa någon överlåtelse så att bolagsstyrelsen kunnat vidta de åtgärder som fanns föreskrivna ifråga om denna förseelse.
Spritbolagets styrelse ansåg att besvären från de klagande skulle ogillas, som inte heller fick gehör för en sänkning av tilldelningen.
Det var för övrigt också detta år som den största politiska ändelsen i svensk alkoholhistoria utspelades. I Sverige genomfördes en folkomröstning om totalförbud av alkoholhaltiga drycker som gick över en spärr på 2,25 viktprocent.
Efter en massiv kampanj från både förbudsvännerna och förbudsmotståndarna kunde det konstateras att efter förbudsomröstningen i augusti 1922, gick förbudsmotståndarna segrande ur striden med 51 procent av rösterna.
Det var det året som socialdemokraten Gustav Möller, senare socialminister åren 1924–1926, 1932–1936, 1936–1938 och 1939–1951, skrev en artikel där han bland annat anförde:
”att Sverige bebos av ett släkte, som är sedligt förkommet och djupt förfallet med ett enda stort allt överskyggande livsintresse, nämligen att få supa ihjäl sig eller åtminstone förstöra sina pengar på spritdrycker, ruinera sitt familjeliv och slutligen dömt att hamna i fängelser, sinnessjukhus och fattiggårdar.”
Möller, som kom in i riksdagen 1917, hävdade att ett alkoholförbud var nödvändigt för att ”förtröstat kunna blicka mot framtiden.”
– Om ett alkoholförbud genomförs, måste det göras så med kraft. Inga medel får skys för att skaffa respekt åt lagen” skrev Gustav Möller, men såg samtidigt problem med ett förbud som enligt honom skulle leda till smuggling och lönnbränning.
Men han hänvisade samtidigt till att nästa generation skulle kommer att kunna njuta av förbudets välsignelser.
Vad Möller ville ha framfört var att ett förbud var bra att genomföra men att det inte skulle gå att genomföra på grund av stora negativa följder och till stora kostnader.