Det blev en djupgående analys som ledde honom över Atlanten till Cherry Grove, Portland, USA och sedan tillbaka till Sverige och Bergsviken. Med konstaterandet att farfar Arvid upplevt ett strapatsrikt liv, ett liv präglat av hårt arbete, motgångar och sorger, men även ett liv med trosvisshet och glädjeämnen.
För att sammanfatta den intressanta historien i korthet konstateras att Arvid Eriksson var bördig från Södermanland. Han flyttade i sin ungdom till Stockholm för arbete. Under tiden i Stockholm träffad han Alma Östman från Ön, Öjebyn som var sysselsatt som sömmerska. Det resulterade i äktenskap och två flickor föddes Alva, född 1903 och Adelia, född 1904.
En syster till Alma emigrerade till Portland Oregon 1910, med tre barn och make. Breven hem till Sverige lockade systern Alma och Arvid att, tillsammans med yngsta dottern, emigrera.
Arvid Eriksson betalade 100 dollar för hela familjen för resan över Atlanten.
Dottern Alva, som sedan 1-års ålder bott hos sina farföräldrar i Östra Vingåker, följde av olika skäl inte med till Amerika. Alva var 10 år när föräldrarna emigrerade.
En av bröderna till Alma hade också emigrerat från Öjebyn till samma plats men återvände till Öjebyn 1917.
Arvid Eriksson började, som skogsarbetare i Oregon. 1918 blev dottern Adelia svårt sjuk i brusten blindtarm och dog. Hon var, trots sin ungdom, en varmt kristen och bad mycket för sina föräldrar. Hon gick omkring till de gamla och läste för dem ur bibeln. Vid dödsbädden lämnade hennes mor Alma sig till Gud. Till sin far sa hon dessa märkliga ord, ”Jag går nu hem till Jesus och mor kommer mycket snart efter, om vi ska träffas mer måste också du far lämna ditt hjärta åt Jesus”.
Hennes sista önskan var att få läsa en bön. Då bad de tillsammans. Arvid Eriksson skriver också till svärföräldrarna i Öjebyn: ”Ni förstår hur jag ångrar mig nu då jag tänker på hur många gånger lilla Adelia har bett mig att bli en kristen. Men jag hörde inte det lilla barnets böner förrän på hennes dödsbädd då hon bad mig, men nu pappa skall du väl bli guds barn. Jag kan inte säga hur det kändes då det är förfärligt att ett litet barn skall gå före sina föräldrar med goda exempel”.
En månad efter det att Adelia dött kom nästa bakslag för Arvid.
Alma hade handlat fotogen till spisen, men fått bensin istället. Hon visste inte om det och när hon skulle tända spisen fattade innehållet i kannan eld. Hon fick omfattande brännskador och avled senare under dagen.
Olyckan inträffade ganska exakt en månad efter dottern Adelias död. Oljebolaget anges ha levererat ett felaktigt bränsle, som bidrog till Almas död. Det resulterade, efter rättslig process, i skadestånd till familjen.
Arvid Eriksson reste tillbaka till Sverige våren 1919. När han kom tillbaka till Sverige åkte han sig till Östra Vingåker för att träffa sin dotter Alva, som hunnit bli 16 år, och sina föräldrar. Efter en tid åkte han och dottern till Piteå och Öjebyn för att träffa släktingar. Besöket i Öjebyn var inte tänkt att bli så långvarigt, men Arvid och Alva blev kvar i Piteå för resten av sina liv. Arvid hade nämligen mött Almas yngsta syster Jenny och tyckte uppstod. De gifte sig 1920. Hon var 16 år yngre än Arvid. De bosatte sig i Bergsviken. De fick tillsammans dottern Adelia, senare skohandlare i Piteå och Alf, chef för Samhall i Piteå. Dottern Alva gifte sig Björklund i Öjebyn.
Efter hemkomsten arbetade Arvid Eriksson först som skogsarbetare och vägarbetare. Senare fick han anställning vid Storfors sågverk.
– Jag har inget minne av att farfar Arvid berättade några historier från Stockholm eller Amerika vilket skulle ha varit spännande, summerar Dan Eriksson som, för att få släkthistorien fullständig, även besökt USA.
Arvid Eriksson dog 1962, 84 år gammal.