Elof Forsberg, som föddes 1905 i Bergsviken, skrev under sin levnad ned barndomsminnen från livet i brukssamhället, i allvar och glädje. Han arbetade själv i yngre år inom sågverksindustrin. Efter en arbetsskada utbildade han sig till predikant inom EFS. Forsberg bosatte sig 1968 i Askersund, där han avled i maj 1991. Fyra månader senare avled hans maka Hanna, född Lundström, bördig från Sikfors.
Utanför sågverksindustrin i Storfors och Bergsviken passerade under Forsbergs ungdomstid briggar, tvåmastade fartyg med rår på båda masterna, barkskepp, fullriggare och slättoppare, segelfartyg som oberoende av antal master saknade rår. Även ångfartygen som angjorde hamnarna varierade i storlek och utseende.
– Förutom de olika båttyperna gällde det att genom flaggan lokalisera deras hemland. Där var fartyg från Marseille och Cardiff, Hamburg och Stavanger, Japan och Sydafrika, Nordamerika och Singapore. Även lärde vi oss att skilja mellan olika folkslag. Kineser var i regel kockar. Kollämpare och eldare var i regel afrikaner. Norrmän var matroser och däcksfolk, tyskar i regel maskinister, berättar Elof Forsberg i sina nedtecknade minnen.
Språken på de små kaféerna och vid sommarens olika tillställningar var också många, noterar Forsberg. Det var med andra ord något internationellt över Piteåbygdens sågverksindustrier.
– Förutom alla dessa fartyg fanns Sveabåtarna, ägde av Svearederiet i Stockholm, berättar Forsberg och erinrar sig ett ordspråk som sa att det alltid låg en ”Sveakasse” eller Brantevikare (segelfartyg hemmahörande i Brantevik) i en svensk hamn.
Sveabåtarna som trafikerade Piteå var de som gick regelbundet mellan Stockholm och Norrlandshamnarna, med passagerare och styckegods.
Fartygen förde med sig kaffebalar och silltunnor, sirapsfat och amerikanskt fläsk i stora lådor, mjöl- och grynsäckar.
Lasten var huvudsakligen matvaror, nödvändiga för både kust och inland.
På hösten sålde bygdens folk lingon till Sveabåtarnas styrmän.
– Det gav ett ekonomiskt tillskott, till den många gånger skrala kassan. Det blev i regel skor till oss barn, byxor eller andra nödvändiga klädesplagg.
En annan typ av fartyg var de små passagerarbåtarna som kilade likt vesslor mellan de olika sågarna och bryggorna.
– Mest känd var väl Ingrid, Roknäs, Lövholmen och Storfors. Förutom passagerare medfördes varor från stadens grossister till de olika affärerna, skriver Elof Forsberg och noterar samtidigt att man heller inte får glömma bogserbåtarna.
– Dessa flytande ardennerhästar som drog de stora lassen timmer och pråmsläp. Ortens bogserbåtar drog i regel timmer från älvarna i Luleå, Råneå, Töre, Kalix, Torneå och Kemi.
Timret från Kemi flottades och bogserades i hela trädlängder. De var havsbogserare. Ortens flaggskepp utgjorde Munksundsbolagets stora isbrytare Bore. De främmande bogserbåtarna var de som drog timret söderut, företrädesvis Härnösands- och Sundsvallsdistriktet.
Forsberg pekar särskilt på en av båtarna, Väja, som han betecknade som en ”särling”.
Den hade i yngre dagar varit harpunbåt vid valfångst.
– Redan innan den hunnit runda udden vid Sandholmen hörde vi att det var Väja. Hennes maskin dunkade på ett särskilt sätt. Även hennes skutstäv, till skydd för harpuneraren, var karaktäristisk för henne.