Järnverket började byggas 1941 och den första tappningen ägde rum redan i september 1943. Järnverket hade varit i drift i nära två år innan invigningen. Omkring 240 personer var då anställda vid järnverket. Fullt färdigt, enligt föreliggande byggnadsplaner, var att järnverket skulle kosta omkring 28 miljoner kronor.
Invigningen ägde rum under den tid Sverige hade en samlingsregering och förutom Gustav Möller deltog försvarsminister Per Edvin Sköld, handelsminister Bertil Ohlin och konsultativa statsrådet Axel Rubbestad vid ceremonin. Statsrådet Möller och Sköld representerade socialdemokraterna, Ohlin folkpartiet och Rubbestad bondeförbundet.
Rubbestad blev omtalad för att han uppgett han sällan läste någon bok.
– Det är inte nödvändigt. Jag har inte intresse för böcker. Men man kan ju ha fantasi själv.
Han krävde för övrigt under 1950-talet att Vilhelm Moberg skulle sättas i fängelse för, som han ansåg, skandalösa formuleringar i boken Utvandrarna.
Gustav Möller konstaterade vid invigningen, att han år 1939 ändå, trots alla avstyrkanden, i egenskap av handelsminister vågat lägga ett förslag i riksdagen om byggandet av järnverket.
– Jag kände det nog en del äventyrligt. De sakkunniga hade avstyrkt hela projektet, men samtidigt hade jag iakttagit hur de enskilda kapitalägarna i Norrbotten i stor utsträckning lagt ned den industri vilken baserats på träet. Kalix och Seskarö hade vållat mig stora problem. Slutligen hade en företagare inom järnbranschen, känd för framåtanda och oräddhet lagt ned järnverket i Karlsvik. Man hade till och med börjat tala om evakuering av folk från Norrbotten.
Gustav Möller berättade hur tveksam han varit när han, som handelsminister, skulle handlägga frågan om en utbyggnad av järnverket.
– Jag kom till den uppfattningen att man inte kan lösa dessa problem efter doktrinära linjer. Samhällsproblemen är inte enbart matematiska problem. Ska vi kunna få det drägligt i landet måste människorna överallt ges möjlighet att göra en insats. Jag har alltid varit tveksam om det kloka i att hålla kolonier och alldeles övertygad om det ohållbara är jag när det är fråga om att hålla vissa landsdelar som kolonier, framhöll Gustav Möller som motionerade om byggandet tillsammans med statsminister Per-Albin Hansson.
– Hade vi vågat oss på att bygga järnverket på 1930-talet så skulle alltsammans i dag varit avskrivet genom de järnpriser som rått under kriget. Nu har järnverket kommit till i en ganska olycklig tid. Det har byggts under en tid då det rått synnerligen höga byggnadspriser och det var färdigt vid en tid då man väntade att järnpriserna så smått skulle komma att dala, omtalade Möller vid invigningen.
Järnverkets tillkomst celebrerades med en efterföljande bankett. Under banketten höll statsrådet Bertil Ohlin ett spirituellt anförande där han betygade hur välbyggt och rent av vackert anläggningen i sin helhet var.
– När jag såg den pampiga entrén erinrade jag mig en gång då jag var i San Fransisco och skulle köpa äpplen och handlaren hade några ovanligt röda och vackra sådana. Jag frågade om de var så bra som de så lockande såg ut. Handlanden svarade att de var som kvinnorna i Los Angeles – de var mer kända för sin skönhet än för sin dygd.
Ohlin hoppades att järnverket skulle bli mer känt för sin skönhet än för sin ekonomiska bärkraftighet.