Det hela började när Gällivarefödde Sven Grapenson tjänstgjorde som läkare vid Kolmårdssanatoriet, som var en tuberkulosanstalt, väster om Krokek i Östergötland. Där sysslade man också med kräftodling.
Grapenson tog till sig idén. När han sedan anställdes som provinsialläkare för Norrfjärdenområdet och bosatte sig i Porsnäs väcktes tankarna på att få sätta ut kräftor även i vattendragen runt Norrfjärden. Inte minst tog funderingarna fart när han var sysselsatt med att på fritiden fiska gädda i Porsnäsfjärden. Han såg optimistiskt på möjligheten att där få till stånd en kräftstam uppbyggt på ett fåtal inköpta kräftyngel.
Sven Grapenson kontaktade fiskerikonsulent Uno Lappea hos länsstyrelsen och blev ombedd att skicka in ett vattenprov. Sagt och gjort – det var före plastdunkarnas tid – en vichyvattenflaska fylldes med vatten från Porsnäsfjärden och sändes in för analys med positivt provsvar.
Grapenson gick vidare med projektet och tog kontakt med byaåldermannen. Planerna rullade vidare fram till ett beslut om inplantering – som skulle ske i all hemlighet. Med på noterna fick han Karl Lundman, Allan Holmdahl och Runo Vikman, som samtliga var delaktiga i projektet.
Det ordnades en resa till Finland för att köpa 400 yngel av svensk flodkräfta som sedan sattes ut vid Speludden, nedanför kyrkogården, i Tranuträsk, Harrträsk och Holsträsket. Året var 1951.
Under de efterföljande åren utfördes – i all lönndom – provfiske i älven. Grapenson, tillsammans med Gösta Lindgren, agerade efter mörkrets inbrott med att placera ut kräftburar. Detta för att allmänheten inte skulle se vad som pågick. När burarna sedan vittjades kunde konstateras att tillväxten var bra.
Några år senare, i början av 1960-talet, stegade Fingal Åström från Pålmark in på läkarmottagningen i Porsnäs och berättade för Sven Grapenson att en jordbrukarkollega till Åström, Lars Johansson i Älvbacka, fått en kräfta i sitt mjärde. Grapenson försökte med förvånad min ifrågasätta riktigheten, men Fingal Åström anade ugglor i mossen och fick Grapenson att bekänna vad som skett.
När det sedan kom ut till en större allmänhet att det fanns flodkräftor i Norrfjärdenområdet och att också av en yngre fiskare levererat kräftor från Alterälven för avsalu till Fiskförsäljningsföreningen i Piteå, togs beslut på byanivå att reglera fisket till ett tillfälle varje år, som sedan fortsatt. Vid tillfället gäller begränsningen fem burar, som alla skall kokas före utsättande. Det är bara ägare av i mantal satt jord som har fiskerättigheter efter kräftan. Dessutom fick idékläckaren Sven Grapenson – som icke markägare – ett eget privat kräftfisketillstånd.
Konstateras kan att flodkräfta är rödlistad och klassas som akut hotad i svenska vatten. Det har på andra platser förekommit olaglig utplantering av signalkräftor – en invasiv art. Detta riskerar att utrota flodkräftan helt. Signalkräftan har dessutom visat sig bära på kräftpest, en parasit som är dödlig för den inhemska flodkräftan
Kräftpest har slagit ut flodkräftor i närmare 29 000 svenska lokaler, 1907 fanns cirka 30 000 lokaler och i dag finns runt 800 lokaler. Endast två procent av flodkräftbestånden finns kvar i dag.