Det var organisationen Sveriges godtemplares ungdomsförbund som tog initiativet till ”Svenska ungdomens amerikafärd” som betecknades som det stora vikingatåget över Västerhavet. Tanken var att hela truppen skulle, iförda sina folkdräkter representera olika svenska bygder.
Piteåbygden fick med fyra representanter, nämligen Elsa Lundquist, Storfors, Linnea Lundquist, Storfors, Frida Bergström, Piteå och Jenny Engström, Piteå.
Resan föregicks av flera års förberedelser och även samövningar i Stockholm.
Från samövningarna berättas att det varit dagar, bräddfulla av det mest krävande arbete.
”Sångarna skulle ha varit mogna för läkerolkur, om de ej lagt sina röster rätt, och folkdansarna ha inte kunnat undgå blåsor under fötterna. För dem har det varit strängt kroppsarbete och i båda fall krav på självdisciplin över vanliga mått”.
Förberedelserna uppmärksammades av ett flertal tidningar och Svensk filmindustri såg också till att biopubliken landet runt fick uppleva USA-truppens förberedelser.
Under två månader 1927 skulle ungdomarna resa runt i Amerika. Det var ett besvärligt före i portgången. Planerna sköts upp till 1928, senare 1929 för att 1930 lägga hela projektet på is, trots att det fanns en hel del insamlade medel i kassan.
Varje deltagare skulle själva betala 700 kronor. Trots garantimedlen, trots uppbackning från tidningarna, lärare, präster, förtroendevalda i riskdag, landsting och kommuner, lyckades arrangörerna inte få ihop tillräckligt antal deltagare för att turnén skulle bära sig.
– Säkert avskräckte de 700 kronor, som varje deltagare måste erlägga för att betala resorna till och från Amerika, konstaterades från arrangörshåll.
Syftet med resan, som även backades upp av författarinnan Selma Lagerlöf var, enligt arrangörerna:
”Att till de män och kvinnor av svensk stam, som bygga och bo därute på präriernas vidder eller i storstädernas trängsel, bringa ett levande budskap från deras gamla hembygd, låta det gamla hemlandets kultur tala till dem på ett sätt som griper hjärta och sinne och ge amerikasvenskarna en levande känsla och andra sätt bringas av det ärofulla i att hålla det svenska kulturarvet friskt och växande”.
Tanken var också att deltagarna skulle ta med sig hälsningar från hembygden, från de platser som utvandrarnas som barn hade lekt, från föräldrar, syskon och andra anförvanter runt om i Sverige.
– Aldrig förr har en så stor skara av Sveriges folk rest över ”polen” i liknande syfte. Aldrig förr har en så stor svensk ungdomsskara gästat blodsfränderna och vännerna under stjärnbaneret. Aldrig förr har en svensk blandad kör ”krossat” havet mellan oss och dem. Aldrig förr har en dylik trupp tagits ut från de mest skilda delar av landet. Och aldrig ha svenska män och kvinnor på en dylik resa räknat ett sådant stöd ur folkets djup som i detta fall, poängterades det från arrangörernas.
Det slutade med att amerikaresan torkade in. De insamlade medlen ”låstes” och med påpekandet att det kanske skulle dröja ännu några år innan en resa skulle kunna genomföras. Möjligheten att återfå insatta medel skulle bero om det skulle bli ett framtida genomförande. Någon ny tid sattes heller inte ut.