Det första kända regentbesöket härrör till år 1694. Karl XI kom då till bygden och stannade upp i Öjebyn. Det var då han bland annat noterade i sin almanacka: ”Sedan (efter middagen) red Hans Majestät till Piteå stad och besåg den samt kyrkan, som är utav trä, och strax tillbaka igen”.
Nästa stora tilldragelse var i juli 1752 när Adolf Fredrik kom till bygden och som också ihågkommits med en minnessten.
Sedan skulle det dröja fram till augusti 1856 innan nästa kunglighet dök upp. Samma år som han utsågs till vicekonung av Norge.
Det var då kronprinsen-regenten sedermera Karl XV stannade upp i Piteå under sin resa genom Norrbotten. Han mottogs vid länsgränsen av landshövdingen och chefen för Norrbottens fältjägarkår. För sin resa efter allmänna kustlandsvägen stod 16 hästar till förfogande för honom och hans uppassning. Till detta tillkom ytterligare ett par hästar för landshövdingen, vid varje ombytesställe, samt för kronobetjäningen.
När kronprinsen anlände möttes han av en stor skara jublande och hurrande Piteåbor. Han tog in hos vice konsul CV.A. Winroth och fick där möta stadens borgerskap, kårer och stater. På det följde festmåltid i Societetshuset. Vid måltiden utbringades skålar av stadens tillförordnade borgmästare, auditör Zacharias Dahl. Det sjöngs ”Ur svenska hjärtans djup” och Norrbottens fältjägares musikkår spelade taffelmusik.
Kronprinsen utbringade slutligen en skål för stadens välgång varefter han begav sig till sängs hos familjen Winroth. Tidigt följande morgon fick den kunglige besökaren se en av några sälskyttar i kostym, strax utanför staden, anordna provskjutning.
Sedan gick resan vidare norrut och han avreste under jublande hurrarop mot Arnemark. Efter återkomst till Öjebyn, där det blev hästbyte, möttes kronprinsen av regementsmusiken, placerad under en äreport, som spelade folksången. Efter förplägnad hos handlaren Hedqvist gav sig sällskapet vidare till Luleå.
”Att de arrangemang som vidtagits här för ett värdigt mottagande av den höga gästen voro lyckade, täcktes av H.K.H själv giva tillkänna, såsom de ock vitsordades av alla, som dem åsett, såsom förträffliga, helst i betraktande av stadens små resurser”, rapporterades det i tidningen.
Vid återresan söderut, till Stockholm, hade kronprinsen på sin egen båt tagit med fyra söner till kyrkoherde Gustaf Westerlund i Jokkmokk, som skulle resa sig till Piteå skola. Kronprinsen bekostade deras resa och dessutom lovade han att bekosta att två av dem uppfostrades till officerare om de efter skolgången i Piteå anmälde sig honom. De skulle då få friplats på officersskolan Karlberg.
”Att de ämna begagna sig därav är ganska naturligt och en god båtnad för fadern som har en familj av inte mindre än 17 barn”, rapporterades i tidningen.
Åtminstone en av sönerna valde den militära banan och blev kapten vid Dalregementet.
Under resan meddelades att Piteåborna ville resa ett enkelt monument över kronprinsen ”på en plats inom länet som kronprinsen själv fick bestämma”. Detta som ett minne av besöket. En insamling öppnades, där alla samhällsklasser inbjöds att delta med bidrag alltifrån 25 öre riksmynt till högst tre riksdaler. Lista för att teckna sig för bidrag lades ut i Axel Lundströms bokhandel i Piteå.