Efter att ha stött på patrull i olika instanser – genom olika utredningar – gick ärendet slutligen till kungs.
Det var på hösten 1928 som Eskil Granberg, då bosatt i Sadenåive, tillsammans med en kamrat, var ute för att samla in strörenar kring Arvasfjället, när en björn kom rusade mot dem.
Om händelsen har Granberg själv berättat:
” Björnen hoppade på mig, varvid han bet mig svårt i vänstra handen, kastade omkull mig och höll mig fast samt bet mig i ryggen och skuldran och höll mig fast samt bet mig i ryggen och skuldran. Sedan gick han från mig men kom strax tillbaka och bet mig i benen. Därefter gick han bort, troligen 5-6 meter, men kom igen för tredje gången, slickande blodet av min hand och avlägsnade sig därefter. Vid tillfället för överfallet hade jag inget vapen mer än slidkniven och hade inte på mig något som mig veterligen sätt ofredat honom”.
Kamraten undkom björnen och kunde sedan larma om hjälp.
Granberg fraktades via Norra Bergnäs till sjukstugan i Arjeplog. Där vårdades Granberg en månad. Han led sedan av höggradigt nedsatt arbetsförmåga under sju månader.
Wallquist har i en av sina böcker skrivit om händelsen:
"Kroppen bar fula märken efter de grova björntänderna, som trängt in till benen. Lyckligtvis voro blott ena handens ben krossade. De grövre benen hade hållit. Över hjässan var mannen flådd liksom till en börjande skalpering, och den enda fläck av hans kropp, som var helt sårfri, var ansiktet, som han försiktigtvis borrat ned i snön. Jag räknade antalet sår på hans kropp till sammanlagt femtioen."
Einar Wallquist engagerade sig ifråga om ersättning till Granberg och skrev, tillsammans med honom, till kungs och påpekade det märkliga att staten betalade ut ersättning för björnrivna kreatur, men inte människor.
Wallquist anhöll att Granberg i vart fall skulle jämställas med en getabock och få någon form av ersättning.
Skrivelsen vållade stor uppmärksamhet. Granberg fick till slut en summa pengar för den skada han lidit.
Domänstyrelsen hade dessförinnan avgett yttrande i ärendet och avstyrkt Granbergs framställning, med motiveringen att utredningen fastslagit att kamraten vid tillfället varit beväpnad med ett salongsgevär. Om detta använts mot björnen hade inte fullt ut kunnat kartläggas. Domänstyrelsen ansåg det som mest troligt.
Det påpekades vidare att den döda björn som efterföljande sommar anträffades 500 meter från platsen för överfallet med största sannolikhet var samma som överföll Granberg. Det gav enligt Domänstyrelsen stöd åt att den påskjutits och till följd av skadorna avlidit och att olovlig jakt med största sannolikhet bedrivits.
Länsstyrelsen ansåg sig inte ha någon anledning betvivla att överfallet gått till på det sätt Granberg beskrivit och att kravet på ersättning var berättigat då han, som han själv uttryckt det ”under lovligt arbete på fjället skadats av vilddjur som av Eders kungl. Maj:t blivit fridlyst”.
Landsfiskal Svenonius i Arjeplog hade i ett yttrande påpekat att gamla björnjägare i orten ansett händelsen synnerligen märklig och underlig eftersom de aldrig erfarit att en björn överfallit en människa utan att dessförinnan blivit skadad
Eskil Granberg avled 1984 i en ålder av 88 år.