Att lämna Sverige och bege sig till Amerika var ett stort beslut. Tänk att lämna sitt hemland och kanske aldrig mer se sin familj.
Mellan åren 1821-1930 utvandrade cirka 1,3 miljoner svenskar. De flesta sökte sig till Amerika och Kanada. Omkring 200 000 av emigranterna återvände till Sverige. Det sägs att det i dag kan finnas fler svenskättlingar i Amerika än det finns svenskar i Sverige.
Vem som döljer sig bakom det bevarade Amerikabrevet har inte gått att få fram, men personen, en mans, detaljerade skildring av överresan till USA finns bevarat för eftervärlden.
Emigranten hade tagit sig till Myrhedens järnvägsstation för att där stiga på tåget för att sedan ta honom till resans första mål, Stockholm. Under resan dit hade han sällskap av två systrar från Piteå.
Under uppehållet i Stockholm ordnades med pappren för överresan. Därefter gick färden till Göteborg. Här genomgick Piteåbon läkarundersökning. Läkaren konstaterade att personen ifråga var ”frisk som en nötkärna”. Passfrågan ordnades innan det var dags för ombordstigning på oceanjätten Gripsholm.
I resebrevet berättas att tusentals personer hade samlas vid hamnen för att bevittna avresan.
– Vi stod tysta och bevittnade hjärtslitande scener då vänner och fränder skildes och bjöd varandra farväl. Musiken spelade ”Du gamla du fria” och de församlade sjöng. Intet öga var torrt då sången förklingat. Den sista trossen som band oss samman med ”moder Svea” halades in och båten började sakta glida från land. Snyftningar, näsduksviftningar, lyckönskningsrop från dem som var ombord och de som kvar på kajen syntes oss allt mindre och mindre.
Resan gick direkt till New York och på nionde dagen började Amerikas kust siktas.
– Vi tredjeklasspassagerare hade sannerligen all anledning att leva livet leende med anledning att vi slapp ifrån att besöka skräckkamrarna på Ellis Island, den av alla emigranter avskydda ön. Vi hade istället redan i Stockholm undergått den läkarundersökning som vi i annat fall nu fått underkasta oss.
Det var onekligen ett briljant fyrverkeri som belyste New Yorks skyskrapor då de för första gången mötte våra häpnade ögon. Jag fick en förskräcklig huvudvärk. Amerika vill tydligen vara ”the biggest in the world” i alla avseenden.
Färden gick sedan vidare till Detroit.
– Vi passerade Niagarafallen, där tåget stannade fem minuter för att passagerarna skulle få tillfälle att se och beundra naturens verk.
Från Detroit gick färden vidare genom fruktbara jordbruksmarker och genom karga prärielandskap.
– Det konstigaste för mina ögon var de väldiga högar av nedskrotade och hopvräkta gamla automobiler som man här och där kunde se. Sådant skulle man absolut inte kunna se i Sverige. Om än förbrukningen av bilar vore så stor att antalet förbrukade bilar blev till en sådan hög så skulle den absolut inte få ligga där och skämma ut landskapet. Men det tycks inte löna sig att vara skrothandlare i Amerika.
Efter ytterligare sex timmars tågresa var ”världsomseglingen” slut och med verklig glädje upptäckte Piteåbon sina släktingar som mötte på stationen.
– Jag var uppriktigt glad vid att se dem. De föreföll mig som världens bästa släktingar och jag måste se efter två gånger innan jag var säker på att de inte hade vingar på ryggen, slutar reseskildringen.