Den nya skolbyggnaden, i två våningar av sten under tak av järnplåt, innehöll nio lärosalar, fem andra rum, alla med eldstäder.
I samband med nybygget lämnade skolan sina lokaler vid Rådhustorget. Många minnen är länkade till denna gamla ärevördiga byggnad och är värd sin egen historia.
När Piteå förlorade sin status som residensstad år 1856, och landshövdingen flyttade till Luleå, inleddes en skolstrid mellan de bägge städerna. Det motionerades i riksdagen om att all högre utbildning skulle flyttas till Luleå. Bakom den motionen stod riksdagsman Jonas Bodell, Luleå, som satt i riksdagen åren 1856−60. För övrigt grundare av frikyrkliga rörelsen Bodellisterna.
Senare väcktes frågan av riksdagsman Herman Öbom, Persön, Luleå. Betygsatt som redbar, fast och fosterländsk och som blev utslagen vid riksdagsvalet 1862 av August Danielsson, Pite-Långnäs. Valet överklagades och Öbom återvaldes.
Även riksdagsman Erik Ruthström, Mattila, hörde till de som ville att den högre utbildningen skulle förläggas till Luleå. Ruthström betygsattes i en broschyr om bondeståndet som skral och obemärkt.
Regeringens förslag till reglerande av rikets läroverk såg illavarslande ut för Piteå. Förslaget var att Luleå skulle få ett högre läroverk med studentexamen och Piteå få ett lägre läroverk som saknade avgångsexamen.
1857 föreslog statsutskottet att Piteå skulle få ett på reallinjen fullständigt läroverk med en rektor och 7 lärare och Luleå en rektor och en lärare. Vid ständernas behandling framgick att endera skolan Piteå eller Luleå skulle utvidgas. Präst och borgarståndet ville ha verksamheten förlagt till Piteå medan bonde oh adelsstånden överlät till regeringen att avgöra frågan.
Med 18 rösters övervikt avgjordes att Luleå skulle få högre allmänt läroverk.
En flickskola inrättades också i Luleå. Förläggandet av en flickskola till Luleå var oväntat eftersom stiftsstyrelsen förordat Piteå ”Alla möjliga förmåner tycks ska berövat denna stad. Måtte framtiden kunna vitsorda rättvisan av alla dessa förunderliga mått och steg”, noterar stiftsstyrelsen.
Vid sidan av läroverken startades särskilda flickskolor från mitten av 1800-talet och framåt. Skolor där flickor från välbärgade familjer fick mer och bredare undervisning.
Undervisningen vid läroverket i Piteå inskränktes från höstterminen 1859.
1861 beslutades att läroverket i Piteå skulle upphöjas till 5-klassigt, eller sådan som det var före 1859. Som villkor var bestämt att staden själv skulle avlöna en lärare, vilket den också vid självmant åtog sig.
I 1905 års skolstadga slopades beteckningen lägre läroverk. 1876–1966 var högre allmänt läroverk en beteckning på statliga gymnasier. Åren 1905–1972 benämndes skolor med de frivilliga skolformerna realskola och gymnasium som läroverk.
Läroverkens föregångare var lärdomsskolor som efter 1878 års skollag skulle kallas allmänna läroverk. En skolform som till en början var anpassad för pojkar som kom från rikare familjer. Istället för att främst undervisa i latin blev naturvetenskapliga ämnen och moderna språk viktiga skolämnen.
I lärdomsskolans i Piteå skolordning var latin, kristendom och kyrkosång huvudämnen. Därtill undervisades i historia, geografi, matematik, grekiska, svenska, tyska, franska och hebreiska. Dessutom förekom skönskrift.