"Må ni leva i hundrade år, friska och glada", var bröllopsgästens önskan.
Så blev det inte. Makarna fick nämligen inte så många år tillsammans. Det blev 22 år. Axel Sundbergs hustru drabbades då av en hjärnblödning och avled i augusti 1944. Själv rann livets timglas ut för Axel Sundberg i april 1951. Han var mångårig föreståndare för Konsum i Roknäs.
Under åren 1922–1930 fick makarna fem barn, tre döttrar och två söner.
Det berättas att 240 personer var inbjuda till bröllopet som varade i dagarna två och ägde rum i Stockbäcken hos en bror till Axel, hemmansägare Arvid Sundberg.
Bröllopssalen var upplyst med 520 ljus.
Bröderna Renberg från Norrfjärden spelade och kyrkoherde Axel Sandin förrättade vigseln.
Kyrkoherde Sandin hade som utgångspunkt i sitt bröllopstal Zakarias Topelius saga Vintergatan som handlar om Sulami och Salami, vilka bodde på var sin stjärna men till sist började bygga en stjärnebro mellan sig.
"Det var kärlekens makt, vilken bygger broar mellan hjärtan", påpekade Sandin i sitt bröllopstal till paret.
Sedan blev det liv och fart i både unga och gamla i bröllopslokalen, berättas det. Under musikens toner höll sig glädjen högt i tak till klockan fem påföljande morgon. Sedan blev det några timmars uppehåll innan festligheterna fortsatte klockan två på eftermiddagen.
Handelsföreståndare Axel Erixon från Storfors höll tal varefter det utbringades ett fyrfaldigt leve för brudparet, som sedan levde lyckliga tillsammans i 22 år.
Musiken under bröllopet bestod av två fioler som hanterades av bröderna Renberg. Dessutom hade tre dragspelare lejts in för att förhöja stämningen.
Många bröllopsfester i äldre tider finns dokumenterade som refererat i tidningen. I vissa fall kunde bröllopen vara i tre dagar och under stor tillslutning av personer.
Hur många gäster som skulle bjudas berodde på familjens välstånd – hade man råd att ställa till med ett stort bröllop med många gäster så låg det förstås en viss status i det.
I norra Sverige förkom ofta, när unga tu möttes för första gången, att det skedde genom så kallade ”nattfrierier”.
Nattfrieri beskrivs på följande sätt i boken ”Fira bröllop förr och nu” av Lars Bondeson och Cecilia von Melén: "Bygdens unga män kunde på lördagskvällen samlas för att traska runt i byn och besöka unga flickor i deras hem. Man knackade på hos flickorna och hoppades på att bli insläppt. Blev man inte det kunde det hända att man lyfte av ett fönster och kröp in den vägen. Man får förutsätta att flickan själv var ”med på noterna” eftersom hon inte ropade på hjälp när det kom in karlar genom fönstret. Sedan kunde pojkarna lägga sig hos flickan, fullt påklädda, och resonera om vardagliga saker. Sedan drog följet vidare. Ibland hände det att någon av pojkarna stannade kvar hos en flicka. Hade han riktig tur fick han ta av sig skorna och krypa ner till flickan, men intimare än så fick man inte bli. Om tycke uppstod kunde pojken besöka samma flicka lördagen därpå och eventuellt stanna kvar ända till morgonen. Om föräldrarna då utan knot bjöd på frukost kunde den unge mannen anse sig accepterad och välkommen i huset".
Nattfrieriseden ansågs av prästerskapet vara farlig för ungdomen och ville stoppa företeelsen. I Öjebyn upprördes prästerna, vilket framgår i de gamla ämbetsberättelserna, över att nattliga besökare gjorde visit hos flickor i kyrkstugorna under kyrkhelgerna.