Anna Utterström har i dag somnat in för gott och lämnat jordelivet. Hennes genom åren konstnärliga skapelser är dock fortfarande i allra högsta grad levande och finns på olika sätt bevarade för eftervärlden.
Denne kreativa och minnesvärda dam föddes i januari 1922 och växte upp i den lilla byn Sarvasåive, beläget cirka två mil norr om Arvidsjaur. Skolgången på 1920- och 30-talen genomfördes växelvis i grannbyn samt i Akkavare.
Efter sin delvis tuffa uppväxttid i hembyn flyttade hon som vuxen till grannbyn Rönnberg där hon under många år drev hönsfarm och hönsuppfödning tillsammans med dåvarande maken Gustav Utterström.
Det tidiga konstnärliga skaparbehovet, liksom hennes intresse för sagovärlden, kom att innebära att mängder av porträtt i blyerts och oljemålningar med djurmotiv redan i tidig ålder blev komponerade från hennes självlärda och skickliga konstnärshänder. Annas tidiga skaparglädje innefattade även en mångfald nerskrivna barnberättelser och sagor som under många år kom att bli liggande i hennes hems byrålådor.
Hennes sevärda konst har genom årtiondena i huvudsak handlat om personporträtt skapade i blyerts. Alternativt också färggranna oljemålningar med natur- och djurmotiv. Efterhand fick hennes skickliga skapelser allt mera uppmärksamhet och Annas tavlor lär i dag finnas utspridda i många hem också långt utanför Sveriges gränser – ja, faktiskt så långt bort som ända till bland annat Kanada och Nya Zeeland.
När undertecknad i min roll som PT-reporter under mitten av 1990-talet fick besöka och intervjua den då 74-åriga konstnärinnans i hennes dåvarande hem berättade hon med stor inlevelse om sitt mångåriga konstskapande. Någon egen utställning hade Anna då inte haft vilket hon menade till viss del hade sin förklaring i att hon aldrig haft någon ”lagerhållning” utan målat direkt till någon som kontaktat henne och bett om ett speciellt motiv, oftast då från ett inlämnat foto.
– En del tavlor jag producerat har väl blivit ganska skapliga medan andra inte blivit helt lyckade, menade hon självkritiskt.
Hon var vidare också noga med att poängtera att alla hennes alster tillhör vad man kallar konkret konst där betraktaren kan se vad motivet föreställer.
– Jag förstår mig inte alls på den numer a allt oftare förekommande abstrakta skapandet med ogripbara motiv, erkände Anna.
Efter en stunds samtal lämnade vi målandet och fördjupade oss in i en annan värld i Annas liv – nämligen sagovärlden. Sagotanten Anna plockade med entusiasm fram slitna anteckningsböcker innehållande handskrivna sagoberättelser hon genom åren plitat ner.
– De allra flesta är nedtecknade när mina barn och barnbarn var små men här finns även nydiktade fantasisagor, klargjorde hon för att sedan med stor inlevelse berätta sin saga om trollpojken som träffar och blir kompis med hennes barnbarn Mattias och deras gemensamma äventyr i trollberget i barndomsbyn.
– Jag har alltid gillat att förändra världen i fantasin, klargjorde Anna som erkände att en liten förhoppning fanns hos henne om att någon förläggare skulle visa intresse och att hennes sagor en dag skulle komma att ges ut i bokform. En dröm som dock aldrig kom att bli verklighet.
Dagens minnesprofil fick förmånen att ha ett långt och kreativt liv även på äldre dar. I lägenhet på Borgargatan i Arvidsjaur var konstskaparen Anna även en flitig korsordslösare under de 26 år hon bodde där.
Sviktande hälsa gjorde att hon under de tre åren av sitt liv vistades på Länsmansgården. Hon avled i januari 2017, bara någon vecka innan hon skulle fylla 95 år.
Anna Utterström fick tre barn. Två av dessa dottern Mona (bosatt i Piteå) och sonen Sven (bor i Akkavare) minns sin mor som en snäll, kreativ och mycket social person .
– Förutom sin konst var hon även en riktig passionerad sagotant som verkligen älskade att berätta sina uppdiktade sagor för både små och stora åhörare, berättar dottern Mona. Som även minns sin mor som duktig hantverkare som bland annat med bravur skulpterade, broderade, skapade keramikgrejer samt tillverkade korgar i näver.
Sonen Sven minns sin mor också för en helt annan sak.
– Trots att mammas liv nog inte alltid var ”en dans på rosor” så hörde jag aldrig henne klaga. Hon tycktes alltid vara nöjd med det lilla i tillvaron utan några behov av att skaffa de moderna prylar som efterhand blev tillgängliga, minns sonen.