Hatten kommer på vid tillfällen när Greger Jonsson vill vara lite extra fin.
Det var 1968 som allting tog fart. Beatles var på väg att splittras, ungdomsrevolter blev ett begrepp, Bob Beamon tog ett 8,90-skutt och nya mellanölet sköljde in över Sverige.
Även i Arvidsjaur blev mellanölet en hit, salufört i fyrpack rakt över disk i vanliga matbutiker. En som verkligen fick smak för drycken och inte minst det efterföljande ruset var tonårsgrabben Greger Jonsson.
– Jag var 15 år och gick på högstadiet. Jag minns när jag och en kompis köpte några fyrpack som vi satte oss med bakom Ringelskolan. Det var första fyllan.
Det var så grunden lades för vad som senare skulle utvecklas till ett tretton år långt supande, där öl, billigt Beyaz-vin och spritdryck i alla former bidrog till att fördärva den unge mannens leverne.
– Från början var det fest och spännande, men det gick snabbt utför när hjulet väl började att rulla. Allting kretsade så småningom kring att skaffa alkohol och supa sig full. Skolan misskötte jag, alla chanser till jobb och ordnat boende likaså.
– Efter några år drack jag allt jag kom över. Fanns det inget att hämta från Bolaget blev det många gånger hemkört, som sällan hann jäsa färdigt och där finkelsmaken fick smaklökarna att gå bananas. Men ner gick det. I nödfall hann jag också testa både t-sprit och att sniffa lim.
– När jag var som mest nedgången, 1981, var jag bara nykter fjorton dagar under hela det året.
Greger Jonsson blev ett välkänt ansikte på Arvidsjaurs parkbänkar, ständigt påverkad och högljudd.
– Under åtskilliga år hade jag klippkort till polisens fyllecell. Jag somnade på trottoarer, i portuppgångar och snödrivor, åkte in och ut från behandlingshem, det var avgiftning, antabus, ständiga återfall, ideliga besvikelser och ett liv fyllt av tvångstankar och demoner.
Jesus hänger inramad vid köksingången, en förebild som Greger Jonsson inte har någonting emot att efterlikna på alla sätt.
Det var få, knappt någon, som tillskrev Greger Jonsson några större chanser att komma ur missbrukskarusellen. Snarare befarades han gå mot en säker förtida död.
”Kronisk alkoholist”, hade någon från socialförvaltningen antecknat på en handling som Greger Jonsson råkade få syn på. Det var sommaren 1983, och det lika osminkade som nedslående budskapet skulle få en enorm betydelse för den utpekade.
– Det väckte en vrede inom mig, en otrolig revanschlusta. ”Kronisk alkoholist! Ni ska få se vad jag går för”, tänkte jag och knöt näven i fickan. Jag ville verkligen sätta avsändaren på pottan.
Få kunde ana att missbrukaren till vänster en dag skulle pryda omslaget till facktidningen Jogging; "Alkisen som reste sig och blev maratonlöpare", skrev man.
Ett viktigt redskap i det revanschbegäret kom att bli ett par joggingskor som hade landat i Greger Jonssons ägo. Med dessa på fötterna inledde han en träningsperiod som folk i hans omgivning inledningsvis log lite misstroget emot. ”Hmmm, snart är det över. Snart gör han som vanligt och börjar supa…”
Men tjurskallen Greger han sprang och han sprang och han sprang och han sprang.
I juli 1983 tog han sina första stapplande springsteg, med nikotinsprängda lungor, blodsmak i mun och en kropp sargad av tretton års svår vanskötsel.
Ett idogt löpande fick ganska snart Greger att inse att han hade talang, att träningen dövade suget efter alkohol och nikotin.
Träningsdojorna, stor mobilisering av viljekraft och ”Kronisk alkoholist”-meddelandet som rött skynke blev grundplåten för en livsavgörande vändning.
– Jag började på minus men passerade överraskande fort alla hinder och svårigheter. Parkbänken och polisens fyllecell kändes alltmer avlägset för varje steg i joggingspåren.
Hatten kommer på vid tillfällen när Greger Jonsson vill vara lite extra fin.
Efter tre träningstyngda månader mot alkoholsuget landade nästa stora utmaning på Greger Jonssons uppdragslista – han skulle springa Lidingöloppet med några bekanta. Ett av Sveriges tuffaste terränglopp över tre mil. En jätteutmaning för de flesta och en i det närmaste oöverstiglig prövning för en gammal alkis.
Men jodå, Greger fixade Lidingöloppet. Han klarade målet, fick sin medalj, förverkligade sin Rocky-resa och nu låg fältet öppet för ett nytt liv, nya utmaningar, hårdare träning och än tuffare lopp.
Under många år var Greger Jonsson en välkänd suput på Arvidsjaur gator. På samma plats lyckades han springa ifrån sina demoner, vilket han är extra stolt över idag.
De år som följde ramades in av flera framsteg. Jonsson gjorde slut med alkoholen, tog körkort, träffade en tjej och 1986 föddes sonen Elias, en smått ofattbar utveckling för den tidigare utdömde missbrukaren.
Efter några år tog det slut mellan Jonsson och Elias mamma, men Greger bibehöll kontakten liksom suget efter hård träning och massor av långlopp.
– Jag är nog extra stolt för att jag lyckades resa mig på hemmaplan i Arvidsjaur, där så många hade vetskap om vem jag var och hur jag hade varit.
En systempåse full med medaljer vittnar om alla framsteg Greger Jonsson tagit i mängder av långlopp runt om i Sverige.
– I dag har det gått några år sedan jag tvingats sluta springa på grund av en knäskada, men jag har hunnit med en hel del efter vägen, säger Greger Jonsson och visar en sköld med glänsande utmärkelser och en systemkasse proppfull med medaljer från mängder av långlopp.
– Jag kan tacka träningen och loppen för att jag inte finns på kyrkogården som många av mina gamla vänner. Träningen och Gud har varit avgörande för mitt liv, liksom min gamla mormor som alltid trodde på mig: ”Alla gör misstag, men lär av dem och stå för den du är!”, sade hon alltid.
Under tretton år utvecklade Greger Jonsson ett svårt missbruk som sannolikt lett fram till en förtida död om inte ödet serverat honom ett par löparskor.
Resan från mångårig missbrukare till meriterad maratonlöpare har varit exceptionell. Greger Jonsson var under flera år en efterfrågad föreläsare då han reste runt och berättade om sitt supande, sina demoner och springskornas betydelse.
– Jag har alltid ansett att myndigheterna måste ställa högre krav på missbrukare, inte bara dutta ut pengar som i många fall bara går till alkohol och droger. Individen måste avkrävas ett större eget ansvar om hen vill ändra kurs.
I dag lägger Greger mest fokus på att utvecklas som glad pensionär.
– Ja, jag kan även numera ta nån öl, och känna var gränserna går. Jag kan umgås med alkohol på ett ansvarsfullt sätt och skulle aldrig trilla dit som förr. Jag sköter mig, säger han.
Det var få som kunde ana att suputen från Arvidsjaur en dag skulle pryda omslaget till facktidningen Jogging; "Greger, alkisen som reste sig och blev maratonlöpare", skrev man.
Däremot har Greger Jonsson tvingats ta itu med en annan svår kamp, då det stod klart att han hade drabbats av aggressiv prostatacancer.
– Det är såklart jobbigt men jag är ju van att fightas. Tack och lov har jag aldrig stannat av utan fortsatt med många långa regelbundna promenader upp till sju-åtta kilometer, och var i gott fysiskt skick när psa-proven avslöjade cancern. Det har varit mig till gagn.
– Hösten 2020 blev jag strålad under sju veckor på Universitetssjukhuset i Umeå, en tid som jag mest försökte se som lite extrasemester. Trots biverkningar har jag fortsatt att sova gott om nätterna och tänka positivt, säger han.
– Jag är trygg i mig själv, har bra levervärden och är beredd att spöa skiten ut cancern, säger han och knyter näven i fickan.