Tore Wilson var född 1922 och uppväxt i Porjus. Sin första kontakt med musiken fick han i tidig tonårstid när han i hemorten började spela trumpet och efterhand även fick delta i olika basunmusikaliska sammanhang.
Efter avslutad skolgång och några års kringresande i Mellansverige (även då med spel i diverse musikband) flyttade den då nyutbildade byggnadsmålaren vid 24 års ålder till Arvidsjaur. Året var 1948.
Med sitt välljudande basunspel kom Tore Wilson inte oväntat mycket snart i sin nya hemort i nära kontakt med Arvidsjaurs växande musikliv. Ett musikliv som då i huvudsak bestod av svängig jazz- och dixie-musik.
Stor passion
När undertecknad i min roll som PT-reporter på tidigt 90-talet gjorde en intervju med den då 69-årige Wilson berättade han med stor passion om sina tidiga musikår hur allt sedan utvecklades när han kom till Arvidsjaur.
– Det var en härlig tid. Minns att jag bland annat ingick i bandet ”Carioke” tillsammans med legendariske dragspelaren Gösta ”Falinken” Sörling. Mycket minnesvärd var också åren på tidigt 50-tal tillsammans med ett gäng trevliga Moskoselskillar som kallade sig ”Dixie”, berättade Wilson när han med märkbar förtjusning lät tankarna vandra tillbaka några årtionden till den epok då han tillhörde den skara Arvidsjaursmusikanter som emellanåt spelade upp till dans på klassiska ”Paveljongen” – ett när det begav sig jättepopulärt danshak mitt i centrala Arvidsjaur.
I mitten av 50-talet startade Tore Wilson egen orkester. Bandet bestod till en början av då välkända inlandsmusikerna Gunnar Sidén (trummor), Ivan Holmberg (dragspel/piano), Harry Granström (altsax), Herbert Sandström (sax), Rolf Steinvall (bas) samt förstås orkesterledaren själv Tore Wilson som spelade trumpet och trombon.
Jazz och dixie
– Vår repertoar bestod mest av jazz- och dixiemusik. De var nämligen det som gällde nästan fullt ut vid denna tidsepok. Vill nog påstå att våra låtar också var av ganska hög musikalisk klass. Utan att skryta kom vi att bli eftersökta och omtyckta av dåtidens dansbesökare och arrangörer, klargjorde Wilson som vid vårt möte vintern 1992 även berättade att hans gäng under en period på 50-talet oftast svarade för musiken i samband med Hotell Laponias populära danskvällar.
När en annan jazzlegend i Arvidsjaur, Per-Erik Öhman, startade sitt första jazzband under slutet av 50-talet fanns dagens minnesprofil med i den basunsättningen med sin trombon.
Efter några hektiska år med egen orkester, och även spel med en del andra band, så valde Wilson under senare delen av 60-talet att trappa ner sitt musicerande till enbart sporadiska framträdanden.
Storbandsjazz
Men när Göran Sundqvist på 70-talet drog igång Arvidsjaurs första Big Band-gäng så kunde dock inte Tore hålla sig undan svingmusiken längre. Och när dessutom Per-Erik Öhman några år senare startade det nya Big Bandet och Storavan Brass så var Tore fast i musiken på allvar igen. Något han sedan kom att vara långt in i 80-plusåldern.
– När man spelat hela livet har man liksom musiken i blodet. Och eftersom dagens storbandsmusik, trots sin modernare stil, ändå till stora delar påminner om 50-talets jazzdansmusik så känns det enormt kul att få öva och spela igen, fastslog Wilson som slutkläm på min intervju med honom för nu nästan 25 år sedan.
Wilson var för övrigt i många år även en välkänd ortsprofil utanför musiken. Då i sin yrkesroll som byggnadsmålare under främst 1960-, 70- och 80-talen då Tore och hans dåtida målarkollegor på orten hade nöjet att tapetsera och sätta färg på de mängder av egnahemsvillor som då växte upp som svampar ur jorden i Arvidsjaur på den så kallade Nyborgsheden med omnejd.
”Jazzdrottning”
Tore Wilson gick ur tiden i december 2012 ett par månader efter sin 90-årsdag.
En som kände och minns musikern Tore Wilson är Arvidsjaurs egen ”jazz-drottning” Inga-Lill Degerman som under många år när det begav sig sjöng i olika band där basunmusikanten Wilson ingick. Hon minns Tore som en vänlig och tystlåten person somhon säger ”sällan gjorde något väsen av sig”.
– Vi var ganska ofta på scenen samtidigt i samband med att jag sjöng och han spelade och ett minne jag har av honom är att han, speciellt på äldre dar, trots sin rutin gav intrycket av att vara märkbart nervös innan han skulle sätta igång att spela.
– Men mitt mest bestående minne av Tore är ändå att han var en jättemysig och snäll och dessutom en duktig trombonist som måste ha haft väldigt goda lungor i sin kropp med tanke på hur ofta han spelade, summerar Inga-Lill Degerman sina minnesintryck av sin musikkamrat.