Stina Jacksons debutroman utspelar sig längs riksväg 95, där Lelle spenderar nätterna med att köra bil.
Han letar efter sin dotter, som tre år tidigare försvann spårlöst.
– För några år sedan såg jag en dokumentär om en motorväg i Kanada där många kvinnor försvunnit under årens lopp. När jag såg den började jag tänka om något liknande skulle hända uppe i norr, berättar Stina Jackson.
Utspelar handlingen sig främst längs vägen?
– Nja, nu kommer du att skratta, men den utspelar sig också i en fiktiv by som heter Glimmersträsk. Det är där han bor och hans dotter försvann. Men det är ju fiktivt och lite större än Glommersträsk, säger Stina.
Skriva har hon alltid gjort, men det var i samband med att hon hoppade av juridiklinjen som det började ta fart på riktigt.
– Jag vantrivdes otroligt mycket på juridiklinjen. Det var helt fel för mig som är ganska introvert och där behövs vassa armbågar. Så jag hoppade av under första året och hamnade i en slags depression. Vad ska jag göra nu? Så då började jag skriva varje morgon. Jag skrev alltid om hem, det var alltid uppväxtens trakter. På den vägen började det.
Hennes farmor bor i Hedberg, tre mil utanför Arvidsjaur, och eftersom Stina växte upp i Skellefteå har hon färdats en hel del längs riksväg 95.
– Jag har alltid skrivit mig hem till Norrland. Nu är det nervigt för nu kommer ju boken ut och jag undrar vad de där hemma ska tycka. Men samtidigt tror jag inte jag skulle kunnat skriva om Norrland om jag inte hade lämnat. Den här distansen behövs på något vis. nu är det ju varje gång jag kommer hem så blir jag lika förundrad över hur vackert och speciellt det är.
I dag bor hon i Denver, USA, men med kartor och minne hoppas hon ha fått till det bra. Den nuvarande maken träffade hon på internet för tolv år sedan.
– Ingen av oss minns vilken sida vi träffades på, men kanske det var något musikforum. Efter flera månader med mejl och telefon sa han att nu kommer jag till Sverige. Vi träffades först i Stockholm och det sa bara klick, säger hon.
För fem år sedan blev skrivandet mer allvar, och Stina bestämde sig för att skriva ihop en bok.
– Det är ju barndomsdrömmen, berättar hon. Först skrevs ett annat manus som hon skickade in till några förlag.
– Jag fick då en positiv refusering av ett par förlag, bland annat från Albert Bonniers. Fastän de sa nej kändes det som om de var intresserade. Det var ett fint mejl. Så när jag skrivit klart Silvervägen tänkte jag att nu skickar jag bara till Albert Bonniers och ser vad de säger.
Stinas roman fick feedback och det blev några vändor med omskrivningar.
– Sedan sa förläggaren att nästa gång du är i Sverige vore det kul att träffas. Jag hade ingen aning om vad det betydde så i höstas när vi kom hit stannade vi till i Stockholm för ett möte, säger hon. Nervositeten var stark och Stina visste inte riktigt vad det handlade om.
– När jag äntligen kom dit så gick vi och hämtade kaffe i ett rum och då sa hon att det här tror vi blir jättebra, det här vill vi ge ut. Sedan tror jag att vi pratat en eller två timmar, men jag minns ingenting efter att hon sagt att de ville ge ut den. Det är som en dröm, och det känns fortfarande overkligt.