Patrik arbetade över två år på Tallbacka/Ringelskolan, men då hans arbetsuppgifter förändrades utan hans medgivande blev det för mycket. Han sa upp sig hösten 2014.
– Det kändes som enda vägen ut. Jag kände att jag skulle ha gått in i väggen om jag följt de order som gavs då. Man fick inga friheter överhuvudtaget, och jag tror att det är det som de allra flesta tycker är det jobbigaste. Att man inte får gehör för någonting man säger för det är redan bestämt, oavsett om det fungerar eller inte.
Mottagandet av Tallbackapersonalens skrivelse till kommunen anser han är usel.
– Nämndens ordförande skriver i sitt svar att man ska ta upp problem på APT:n, men det gjorde jag, jag vågade säga vad jag tyckte och tänkte, och det som hände var att när jag då satt i lönesamtal nästa gång så hade jag samarbetssvårigheter. Så de som säger vad de tycker och tänker sätts ner i lönegrad. Så det är ingen som vågar, man blir förtryckt som lärare.
I den rådande situationen kan han också dra paralleller till sin roll som fotbollstränare.
– Om det går dåligt för oss när vi spelar fotboll, men alla spelare kommer fram till mig och säger "tillsammans ska vi lösa det här, jag känner att du som tränare stöttar. Vi tror på dig". Då vet man ju att jag som ledare gör ett ganska bra jobb ändå, att det är en resa att ta sig mot toppen. Men om jag hade haft spelare som slutar, som gör skrivelser om hur fel jag gör, om hur fel jag har, då måste jag ju förstå att det är någonting i mitt ledarskap som är fel. Det beror inte på spelarna, det beror på mig som ledare.
Personligen blir Patrik illa berörd över hur personalen behandlas, eftersom det i förlängningen också påverkar barnen.
– Visst, det finns diagnoser på olika barn, men det är alldeles för många som är stökiga på grund av att lärarna inte ges förutsättningar att göra sitt jobb. Det är barnen det är synd om i den här frågan och det är därför jag blir så fruktansvärt irriterad när den högsta av dem alla sitter och säger att den där skrivelsen inte beskriver arbetsmiljöproblem, när så många barn drabbas.
– De här människorna som personer, det är inte det jag sätter mig emot. Det jag sätter mig emot är deras kunskaper inom ledarskap och organisation. Och att resultaten talar sitt tydliga språk.
Arvidsjaurs kommun har gått från landets bästa skolkommun 2010 och 2011 till en av de sämsta i Sverige. Patrik irriterar sig på att ledningen skyller ifrån elevernas dåliga resultat.
– Det är inte så att ena året kommer det superbarn och andra året kommer dumma barn. Det handlar om hur man bygger organisationen för att man ska kunna hjälpa dem. Ledningen skyller på att dagens ungdomar sover inte, i dag finns det så mycket datorer, i dag finns det inte lärare att få tag i, men det är ju likadant i varenda kommun i Sverige. Men kommunerna som ligger bättre till har bättre ledarskap. Vad det här säger, att de skyller ifrån sig, det innebär att de vet inte bättre de som sitter där uppe. Det innebär att de har alldeles för låg kompetens för att vara på sina höga positioner. De bör helt enkelt avgå, och i synnerhet skolchefen måste avgå. Det är bara så att resultaten talar sitt tydliga språk. Man kan inte skylla ifrån sig ett barns framtid.