Att se sitt barn börja skolan är stort för en förälder, men för Gabriella Granström har glädjen över barnets skolgång resulterat i en kamp till synes utan slut.
– Jag är så besviken över hur det har blivit, säger hon.
Redan i maj blev skolan informerad kring behoven, men inga förberedelser gjordes. Under sommaren hörde en lärare av sig och lovade att ta hand om barnet första dagen.
– Hon var med en dag och sedan blev hon förflyttad till en annan klass, så då var det stödet borta.
Gabriella fortsatte att påpeka barnets behov för ledningen, men fick aldrig något gehör.
– Personalen som jobbade fick ju göra så gott de kunde, men de hade andra barn också. Skolan fick informationen i maj, nu är det februari. Vissa anpassningar har gjort av personalen själva för de kämpar varje dag med att få vardagen att fungera, men något specifikt elevstöd har inte tillkommit, säger hon.
Att lämna barn på skolan ska också kännas som en trygghet, men även där brister det.
– Som förälder känner jag inte att jag kan få någon arbetsro. Jag kan inte vara på jobbet och känna att jag vet att mitt barn har det bra på skolan. Jag vet att jag måste ha telefonen nära om de ringer, och ofta när jag hämtar så har det hänt en incident. Det är jättejobbigt.
Kompetent personal har också slutat på arbetsplatsen för att situationen är ohållbar.
– Jag har träffat många som säger att de har slutat där på grund av att det var som att jobba i motvind. Jag vet också personer som är nyutbildade och vill söka jobb där, men inte gör det på grund av att arbetsmiljön där är så fruktansvärd, så de jobbar hellre någon annanstans.
Hon uttrycker en oro över att aldrig veta vem som kommer att se efter barnet, vilket oftast är ingen.
Gabriella menar att det leder till en kaotisk vardag och ofta har något hänt när hon hämtar i slutet av dagen. Vid jul lät hon barnet vara hemma på grund av turbulensen.
– Det är hela tiden orosmoment. Det här har vi påpekat om och om igen, vi har suttit i möte efter möte och det bara sopas under mattan. I slutändan är det skolledningen som sitter med beslutet om vilka stöd som ska tillsättas, men det bara pratas runt, runt, runt hela tiden. Det pratas i stora fina ord som inte leder någonstans. Skolan har sedan dag ett haft den här informationen, ansvariga har haft möjligheten att göra rätt från början, ge den hjälp som ska finnas, men det har inte gjorts.
Snart har hela första året gått och Gabriella säger att barnet fått en dålig bild av hur skolan är.
– Jag har förra veckan anmält ledningen till Skolverket för så här får det inte vara. Barn har laglig rätt till särskilt stöd i skolan när det behövs. Jag är inte den enda som får kämpa på det här viset. Kommunikationen mellan skola och hem existerar inte. Det ska inte vara så i skolan att man ska behöva strida sig fram.