- Det har ingen betydelse att vi är lite anonyma lokalt sett eftersom vårt bevakningsområde ju är hela Sápmi, säger Katarina Hällgren, journalist och fotograf som som i sju år jobbat vid tidningen varav de sista fyra som chefsredakör.
Hennes år på Samefolket har varit både upp och ner och för några år sedan var ekonomin så ansträngd att tidningens framtid ansågs vara i fara.
I dag är dock situationen enligt Hällgren betydligt ljusare för landets största samiska tidning som ges ut 12 gånger per år och som utan överdrift kan skryta med att leverera sina läsare en kvalitetsprodukt med både ett bra formatet och mängder av vackra färgbilder.
200 000 kronor från Sametingets kultur innebär förstås att vi nu fått resurser för att göra en ännu bättre tidning än tidigare, säger Katarina Hällgren.
Cirka 25 procent av Samefolkets text och bildmaterial köps idag in. Och det handlar då nästan uteslutande om det material som publiceras på samiska.
- Allt övrigt produceras av antingen jag själv eller min biträdande redaktör Åsa Lindstrand som har sin bas i Jokkmokk, klargör Katarina som kan glädja sig åt det faktum att antalet prenumeranter just nu är cirka
1 400, vilket är en ökning med runt 200 abonnenter under de senaste två åren.
- Nej, nej det är absolut inte aktuellt, vare sig på kort eller långt sikt. Vi skall vara helt frånkopplade från Dávgáts som ju i första hand är en medlemstidning för Same Ätnam, fastslår Katarina Hällgren avslutningsvis..