Han kastades vid kollisionen långt ut från rälsbussen, under det att hans arbetskamrat Vinger Hägg från Ånäs, Abborrträsk, omkom. Norström var vid olyckstillfället 22 år gammal och bosatt i Abborrträsk.
Olycksdagen arbetade Norström och Hägg i skogarna i närheten av byn Ravenjaur, ett par mil norr om Arvidsjaur. Normalt sett skulle de ha arbetat full dag den dagen, men när Hägg var klar med sin barkning föreslog han att de skulle åka hem tidigare.
- Vi hann med nöd och näppe ned till stationen, där grannfrun i Ravenjaur, Anne-Mari Lundberg, stod och väntade. När alla tre steg ombord skämtade rälsbussföraren - törs ni verkligen åka med när det händer såna olyckor (inom SJ).
- Alla tänkte på Ställdalen och Bollnäs.
- Vi skrattade åt skämtet, berättar Staffan.
Såg det mötande tåget
Enligt Staffans minnesbild stannade inte rälsbussen i Akkavare, vilket den brukade göra. Enligt andra gjordes ett kort stopp i Akkavare.När motorvagnen närmade sig den tvära kurvan i slutet av den långa Akkavare-rakan såg Norström plötsligt rökpelaren från det mötande tåget, vilket dock var dolt bakom en kulle.
- Det var det sista jag såg av min arbetskamrat Vinger Hägg, uppger Staffan.
Staffan Norström minns också att rälsbussföraren steg upp från sin förarstol, vände sig mot kupen och ropade.
Ingen psykologhjälp
Norström berättar att han själv hann rusa in i den bakre kupen. Han såg en tom bänk och kastade sig förgäves mot fönstret. Sedan kom smällen och Norström kastades ut i en snödriva långt bort från rälsbussen. När Norström vaknade upp var räddningsmanskap på plats. På sjukstugan fick han ligga i tio dagars tid för skador i benet och för hjärnskakningen.Staffan Norströms tankar har under dessa femtio år ofta gått till olycksdagen 1956. Vid sina besök i Arvidsjaur har han regelbundet besökt kyrkogården och stannat till vid gravarna efter de omkomna - han har tänkt på ödet, han kunde ha varit en av dem.
- Man kommer aldrig över händelserna/bilderna av en sådan olycka, uppger Norström. Vi som var med skulle verkligen ha behövt bearbeta händelsen tillsammans - vi fick ingen eftervård, ingen psykologhjälp. Efter olyckan väcktes hos Norström viss nyfikenhet över vilka de andra var som var med på olycksrälsbussen, men det skulle dröja omkring 40 år innan han träffade en av dem och fick en pratstund.
1997 mötte han åter färdkamraten Ann-Mari Lundberg - denna gång på lasarettet i Boden, där båda var inlagda för operation. Numera sitter Staffan Norström i rullstol, men det har inget att göra med Akkavare-olyckan.
Kort tid efter olyckan flyttade Staffan Norström till Malmberget, därefter till Bispgården, vidare till Hallstahammar där han bodde i 19 års tid. De senaste 20 åren har han bott i Narken, Korpilombolo, sin frus hemställe. Staffan Norströms yngre bror, Eje, blev dock kvar i Abborrträsk med sin familj.