Det var i somras när vännerna Marie Strinnholm och Sofie Järvi åt lunch som hundarna passade på att tjuvpara sig i bilen på hotell Laponias parkering.
– Vi tänkte ju att det var helt lugnt eftersom det var galler mellan, men snabbt kände vi att vi kanske måste gå och kolla ändå. När vi kom till bilen satt både Astro och Bellie där i baksätet och såg helnöjda ut. Hur han lyckats ta sig dit är fortfarande en gåta, säger Marie, ägare till rottweilermamman Bellie.
De konstaterade dock att det inte kunde ha hunnit bli något på så kort tid.
Något var på gång
– Man levde ju i förnekelse, säger Marie. Några veckor senare åkte hon bort över en helg, och när hon kom tillbaka insåg hon att något var på gång.
– Bellie hade blivit så annorlunda på bara ett par dagar. Hon var som en tunna på fyra ben, säger Marie.
Därefter åkte de iväg till veterinären, först med tanken på att det skulle göras en abort, men när Sofie fick se små ryggrader på ultraljudet var det kört. De bestämde sig då för att genomföra det hela tillsammans. Marie och blivande mamman Bellie flyttade in till Sofie, hennes sambo Lars och deras två hundar.
I slutet av september föddes Yolo, Svarte Petter, MissTage, Oopsy Daisy, Oydo, Shit Happens och Hoppsan Kerstin.
– Först tänkte jag på katastrofnamn, typ Tjernobyl, men när valparna kom så kändes det ju bara att det här var ju ingen katastrof, bara små underbara olyckor och vi firade med champagne när alla valpar var ute. Sofies sambo säger dock att han ska fira med champagne den dagen jag flyttar ut, säger Marie och skrattar, och kanske är det inte helt utan anledning.
– Vi passade på att göra om vardagsrummet till valphage när han var till fjälls i två dagar, fortsätter hon.
Ett heltidsjobb
Just att båda har hjälpts åt menar de är vad som gjort det hela så bra.
– Enda gången det varit lite besvärligt är när vi båda haft mycket på jobbet samtidigt. Sedan är det här ett heltidsjobb, det ska man ju ha klart för sig, säger Sofie. Snart är det dags för valparna att flytta, något som varken Sofie eller Marie ser fram emot.
– Många har sagt till oss att vi kommer vara så less på valparna i slutet, men det känns inte så alls. Visst känns det bra att vi har hittat så bra hem till dem, men jag måste nog ändå varna för att jag kommer att storgråta när valparna hämtas. Men Hoppsan Kerstin blir i alla fall kvar hos mig, säger Marie.