Det finns många olika sätt att lyssna på musik. Jag har varvat Jon Henriks album ”Goeksegh” fler gånger än jag hann nöta Backstreet Boys ”Millennium” på det glada 90-talet, och det säger ganska mycket. Men upplevelsen, att faktiskt se hur mycket han menar det han sjunger, utan att jag egentligen förstår orden, det var den som rörde mig allra mest. Den här gången är språket en parentes och barriären är knappt värd att nämnas. Jon Henrik är nog egentligen för stor för sig själv, tänker jag. I alla fall för stor för mig, på ett tacknämligt vis.
När han kliver upp på de där höga noterna där hans röst gör sig som allra bäst, är det som att svälja en för stor bit slarvtuggat torrkött. Paniken över att man kanske kvävs, kontra glädjen och tacksamheten att det sista man upplever fick bli en hårdsaltad och lättrökt bit av himlen. Det blir så trångt i bröstkorgen att man nästan tror den ska spricka, så precist träffar jojken. Vackert såväl visuellt som auditivt.
Det här, mina vänner, är en helt annan typ av fredagsmys; långt bort från tv-soffan, chips i molekyler som faller på oönskade platser i kroppsnära plagg, avslagen öl och blandgodispåsen i bästa svenskmanér. Det här är magi med ursprung och anor från en tid vi läser om i historieböckerna, levererad från en två äpplen hög samisk man med colombianskt påbrå. Mångfald om något, och ett pricken-över-i-avslut på mångfaldsveckan.
Arvidsjaurs kyrka var nästan fullsatt, cirka 650 personer. Om jag nu måste nämna en sak som hade kunnat göras annorlunda, skulle jag ha valt bort Jon Henrik Fjällgrens berättelse inför en av jojkarna han framförde. En artist av hans rang behöver inte förklara sig. Det gör musiken alldeles på egen hand. Och nej, han var inte lika bra som han var på TV. Han var betydligt bättre.