Lövbrands utställning är personlig, vilket gör att hon i detalj inte berättar vad vernissagen handlar om. Men den är sprungen ur stor sorg.
– Den handlar om en enorm smärta. Den är också en stor tomhetskänsla som man kan få om man upplever något otroligt jobbigt i livet. Även en känsla av saknad och förlust. Det är en bearbetning de här tavlorna, det var inget jag planerat utan det bara blev. Det var mitt sätt att klara av det här som jag har gått igenom, berättar hon.
Hon är uppväxt i Boden men har bland annat bott i London i fyra år, och det var där hon kom i kontakt med Linda Remahl, som är verksam i Arvidsjaurs konstförening. Den här utställningen är också den första där Lövbrand som ensam konstnär ställer ut. Målandet har följt henne genom livet, men trappades upp i samband med en nedmedicinering.
– Egentligen har man ju målat litegrann genom livet, men jag i samband med en nedmedicinering: Jag skulle sluta med medicin som jag ätit alldeles för länge och som jag inte visste att man kunde bli väldigt sjuk om man åt det under lång tid. Många ungdomar som får de här mot alla möjliga depressioner men kanske inte vet att de inte är bra om man vill bli gravid, och att man kan bli otroligt sjuk om man ska sluta med dem.
För Lövbrand blev konsten något av en protest mot läkemedelsindustrin, och menar att de tär något som borde uppmärksammas mer.
– Det är lätt att ge medicin men svårt att sluta.