Maggan satt på studsmattan medan flera barn hoppade runt henne. Hon landade vid ett tillfälle illa på nacken, men tänkte inte mer på det just då.
– Jag kände ju att det gjorde ont och de som stått runtom sa att det inte såg så skönt ut. Sedan när vi var på Nattivalen började det stråla längs ryggen. Jag skulle sätta upp håret men det gick inte, för jag fick inte upp armarna så högt, säger Maggan.
När hon vaknade nästa dag tog hon sig inte ur sängen, och vid halv sju på kvällen ringde hon själv till hälsocentralen.
– Jag sa att jag har jätteont i ryggen och nacken, och frågade vad jag skulle göra, men fick bara till svar att ingen läkare fanns på plats. Hon som svarade sa också att det kunde vara nackspärr eller en muskelbristning, så jag borde ta Alvedon och avvakta, säger hon.
Några timmar senare ringde Maggans mamma, som då var på jobbet, och sa att dottern var tvungen att få komma dit.
– Det fanns inget alternativ. Jag vet att det finns läkare och ont i nacken kan ju tyda på något jätteallvarligt, säger Maria Lundmark.
Tillsammans med sin moster Anna Lundgren åkte Maggan till hälsocentralen på söndag kväll.
– Läkaren vred och tryckte på huvudet. Jag sa aj hela tiden, men det kändes som om han inte trodde mig. Till slut så frågade han mig om jag ville in på röntgen, säger hon.
Hon frågade i sin tur sin moster, och då bokades en akuttid in dagen efter. Förfarandet upprör Maggans mamma.
– Varför frågade läkaren en 17-åring om hon ville ha röntgen? Det är ju läkaren som har den kompetensen! Men det jag tycker är värst är att hon blir hemskickad med värk i nacken. En nacke är på många sätt jämförbart med hjärtat, menar Maria.
På måndagen återvände Maggan till hälsocentralen för röntgen.
– Röntgenassistenten sa då att hon behövde nackkrage. De sa att de ville skicka henne till Piteå på DT och akut magnetröntgen, säger Maria. Vid tretiden på måndagen, när de kommit till Piteå, började även Maggan förstå att det antagligen inte var tal om någon sträckning.
– Jag hade inte ätit på hela dagen, och frågade om jag fick äta. Då sa en sjuksköterska att det var bäst att hålla mig fastande om det skulle bli operation, säger hon. Och snart slogs det fast att operation skulle ske dagen därpå i Umeå, eftersom Maggan hade en fraktur i halsryggen.
Mamma Maria funderade på varför det var så bråttom, och fick till svar att det var just för att det fortfarande var svullet och ont runt skadan.
– Om svullnaden gått ner och benmärgen runnit ut så hade förlamningen varit ett faktum. Då hade hon haft en blödning i ett och ett halvt dygn. Epiduralhematom rygg heter det har jag fått veta i efterhand. Det var då en himla tur att jag inte googlade det då.
Operationen genomfördes med gott resultat och inga men förväntas bli av olyckan, vilket är vad Maggan oroat sig för.
– Jag går ju vård- och omsorg så då är det ju tunga lyft i arbetslivet, men i Umeå sa de att det inte ska vara några problem framöver. Men den närmsta tiden ska jag undvika tyngre lyft, säger hon.
Även om det slutade bra är hon fundersam över hälsocentralens bemötande, som var hennes första egna med vården. Hade hon inte haft mamma och moster Anna som pushat på så tror hon själv att hon blivit liggande i sängen några dagar, och hoppats att det skulle gå över av sig självt.
– Då hade ju svullnaden gått ner och benmärgen sipprat ut. Det är verkligen hemskt när jag tänker på det, jag ryser i hela kroppen, säger mamma Maria.
Olyckan har fått dem att fundera på säkerheten kring studsmattor.
– Jag har studsat på studsmatta sedan jag var fem år, gjort volter och allt möjligt utan att jag gjort mig illa. Många har sagt till mig att jag verkligen har haft otur, att det är en ovanligt allvarlig skada från att hoppa studsmatta, men är det verkligen det? Två dagar efter operationen så var det dags för ny röntgen och där sa de att dagen innan hade det varit inne en kille där som fått en fraktur på ryggen, och från vad? Jo, han hade hoppat studsmatta, säger Maggan.
Hälsocentralen har i efterhand kontaktat Maria Lundmark för att meddela att en avvikelse har gjorts, och att de inte vet vem som tagit samtalet när Maggan ringde, men det ger hon inte mycket för.
– Vad hjälper det någon? En avvikelse är ju gjord för att de vill säkra sitt eget arbete, säger hon.
Även Maggan har reflekterat en del kring händelsen i efterhand.
– De frågade inte om namn, ålder eller några uppgifter alls när jag ringde. Det ska inte behövas att mamma ska ringa, jag tycker inte att det är ok. Och det är klart att man drar sig nu för att åka dit, för det känns ju som om man inte blir tagen på allvar. Och allvar var det ju också i det här fallet, säger hon.
Anna Kaltenegger, verksamhetschef för hälsocentralen i Arvidsjaur, är medveten om vad som har hänt.
– Jag känner till händelsen och vi har gjort en avvikelse, men i övrigt så kan jag inte kommentera enskilda patientärenden, och avvikelsen är inte färdigutredd ännu.