Ingen elström samt avsaknad av de flesta andra i dag självklara bekvämligheter. Plus drygt en halvmil, delvis spångad gångväg, till närmaste handelsbod. Dessutom en längre gångsträcka till närmaste grannen Nicke Wallstèns torp i Idträskliden. Detta var strävsamma ingredienser för Guerpa-torpets innevånare under stora delar av skogstorpets drygt 70-åriga existens.
Lite mer historik ger vid handen att skogstorpet Guerpa sattes upp på 1870-talet av en man vid namn Lasse Larsson, ”Änke-Lasse” kallad. Ett smeknamn han tros ha fått genom det faktum att hans mor tidigt blev änka. Lasse Larsson var född i byn Vuotner år1854 och ses som en av traktens allra första nybyggare. Han var känd som en hårt arbetande man men också utrustat med lynnigt humör mot sin omgivning. Omtalad också som beryktad tjuvjägare som var han än befann sig alltid bar med sig geväret.
Under sju år 1940-1947 levde dåvarande nybyggarhustrun Disa Larsson i det lilla torpet tillsammans med maken Gustav (barnbarn till grundaren ”Änke-Lasse”), fem ganska små barn, sina åldriga svärföräldrar samt många djur att sköta.
– Vi var mycket trångbodda då boningshuset endast bestod av storköket och lillkammaren. Området var också stenrikt och svårodlat så visst var det ensamt, jobbigt och strävsamt ibland. Men det fanns gott om fisk i alla sjöar och dessutom rikligt med vilt i skogen så vi behövde i alla fall aldrig svälta, berättade Grundträskliden födda Disa Larsson när undertecknad sommaren 2014 intervjuade den då 90-åriga Disa Larsson på den kulturmärkta plats där hon hade haft sitt hem 70 år tidigare.
Vid besöket väcktes blandade minnen till liv bland annat glädjen över att få återse den gigantiska 200 meter långa stenmur som står kvar som ett monument över en gången tid.
Hon berättade att tjuvjakt inte var någon ovan företeelse.
– I avsaknad av kylskåp gömdes köttet mycket fiffigt. Över en kallkälla hade man byggt en lada och inne i den kommit på en golvanordning så att köttet kunde sänkas ner i det kalla vattnet helt utan insyn utifrån. Minns att en kronjägare som en gång besökte oss försökte få fram var vi gömt kött men han lyckades som tur var inte, berättade Disa och log glatt vid minnet.
Kallkällan finns än i dag kvar och i vattnet syns kvarlämningar av virket som används för gömman.
När det gäller negativa minnen från sina år vid Guerpa mindes Disa också den hembränning som allmänt florerade under denna tidsepok.
– Eftersom jag aldrig gillat alkohol minns jag det ibland häftiga supandet som ett stort obehag, berättade hon vidare.
En vårkväll 1947 tog så sagan om Guerpa skogstorp ett dramatiskt och hastigt slut. Hela boningshuset fattade då eld och brann ner till grunden. Ingen människa kom dock till skada.
– Jag och maken hade varit i grannbyn Idträsk under dagen och vid hemkomsten såg vi hur det slog ut gnistor ur skorstenen och hur elden fått fäste i huset. Det gällde att snabbt få ut en del av barnen samt Gustavs åldriga föräldrar som också fanns kvar inne i huset. Det var tur att ingen blev skadad men jag kände länge sorg över de många ägodelar som försvann i lågorna, klargjorde Disa som vidare mindes att familjen den första tiden efter branden var tvungen bo en tid i en ladugård innan makarna så småningom först fick hyra och sedan förvärva en villa i grannbyn Auktsjaur.
Nybyggarhustrun Disa Larsson bodde de sista åren av sitt liv i Älvsbyn.
Hon avled 2018 vid 94 års ålder.