Fackliga problem ...
Själv har jag spenderat hela min tonårsperiod med att hitta facket dit jag skulle stoppas. Jag har klurat i timmar på vem jag är och vart jag ska, men jag har inte blivit ett dugg klokare. Det var bara att inse. Jag kunde inte hitta mitt fack. Frågetecknen var oändliga och allt var ett dimmigt blirr-blurr. Vars skulle jag?
Jag är den där heltöntiga hästälskaren som i praktiskt taget bor i stallet. Jag är det där plugget som blir totalt rabiat om jag får VG på ett prov. Jag är hon vars mp3 är blandad med smörsång från Backstreet Boys, till hårt plinke-plonkande gitarrer från Guns N’ Roses. Jag är den där kärlekskranka stackaren som sitter hemma på lördagskvällar och snyftar till en romantisk B-film. Och klädstilen ska vi väl inte ens tala om. Jag vet bara att jag för närvarande har rekordet inom lite-av-varje-modet. Kalla det schizofreni om du vill, men det är den där människan jag är. Det är som att jag passar in över allt och ingenstans på samma gång.
En dag gick ljuset upp för mig. Ja, man skulle kunna säga att the holy glödlampa tändes. Jag insåg att det inte fanns någon anledning för mig jag leta fack och försöka passa in någonstans, särskilt då jag är den som predikar heligt om att inte försöka vara någon annan än dig själv. Det var den dagen jag bestämde mig för att inte vara någon annan än Liza med z Nilsson. Och det var också den dagen jag bestämde mig för att man minsann kunde göra alldeles egna fack.
I och med det så har jag bara ett råd till er där ute som inte heller passar in i något fack. Gör som jag. Gör ett nytt fack, som passar in på dig själv och ingen annan. Sen så är ni stolta över att ni faktiskt har ett alldeles eget. För gemenskap i all ära, men ska man likest ligga och trängas i en arkivlåda med typ nio miljarder skitiga människor från världens alla hörn så är det nog skönt att ha lite privacy. Ja, att ha ett eget fack helt enkelt.
Så jobbar vi med nyheter