Intresset för naturen har alltid funnits hos Alexandra Möller, 19 år, från Arvidsjaur. När hon tog studenten i somras började hon jobba på Kebnekaises fjällstation. Under hösten gick hon en utbildning i bergs- och forsguidning i Nepal och då kom tankarna på en egen expedition.
– I mitten av december kom jag hem och frågade min kompis Ida Sandqvist om hon ville följa. Det var jättekul att hon sa ja, man ska inte göra sådant själv så det hade inte blivit av annars.
De flög till Buenos Aires 8 januari och åkte sedan buss 100 mil till Mendoza vid Chilenska gränsen. Där väntade Aconcagua – vars topp når 6962 meter över havet.
– Det sägs att bara en tredjedel klarar toppförsöket. Vid 7000 meter börjar man kalla det för death zon och man acklimatiserar sig inte längre när man är på 6000, säger Alexandra, vars tidigare toppnotering var 5500 meter över havet.
Första stoppet var på 2500 meters höjd.
– Man brukar säga att det är då man känner skillnad på syret. Det var en bra acklimatiseringsnatt. Dag två fortsatte vi gå upp till ett stopp på 3200 meters höjd.
Nästa stigning var på 1000 meter. Därefter blev vandringen tyngre – i dubbel bemärkelse.
– Upp dit kunde man få packningen transporterad med mulor, men efter det stoppet började det bli jobbigt med höjden. Vi delade upp packningen och gick två vändor nästa stopp.
På 6000 meters höjd vittnar 19-åringen om det knappt gick att sova.
– Det är så högt att kroppen snabbventilerar när man sover. När vi kom dit var det bara en natt sedan toppförsök.
Trots högsommar i Argentina med 35 plusgrader vid bergsfoten så låg temperaturerna högst upp på runt 12 minusgrader – och stundtals hårda vindar.
Efter en natt på 6000 meters höjd var det dags för det som bara en tredjedel klarar av. Tjejerna gick vid klockan 06.00 och nio timmar senare var de på toppen.
– Sista 300 meterna är en ökänd stenskrammelsmorän. Då fick man springa mellan lite mer stabila stenar och det har man absolut inte kondition för där uppe. Det är 8 procents syre jämfört med 21 procent på marknivå, säger Alexandra och fortsätter:
– Jag trodde inte jag skulle ta mig upp. Det var ett steg, stanna och andas. Det var pannben och Idas tålamod som fick mig upp den dagen, men det var värt det alla dagar i veckan. Det var så mäktigt. Vi var yngst och de enda självguidade den dagen också, så vi var väldigt stolta.