Bara att skida 58 mil låter för många som en omöjlighet, att sen göra det med 85 kilo i släptåg, efter att först ha värmt upp med Keb Classic, det passerar all rimlighet. Men siktar man högt kommer man också långt. Jobbet som bergsjägare har gett bästa möjliga förberedelse.
– Det är ett äventyr vi gjort privat, men tjänsten har gett oss mycket kunskap och erfarenhet. Det har varit en otrolig trygghet, säger Rasmus Staaf.
Resan, som tog sin början på Grönlands västkust, och som skulle gå i ostlig riktning, hade planerats länge. Svante Berg säger att man ägnade ett halvår till förberedelser, där den administrativa biten var omfattande.
– Det är inte som i Sverige, att bara bege sig ut och skida. På Grönland krävs tillstånd att beträda inlandsisen, samt försäkringar och annat.
Väl där väntade framåtrörelse åtta timmar per dag. En timme skidor, 15 minuters rast. Upprepa. Första dagarna stretade man uppför ett isfall.
– Där glaciären sluttar nedåt havet och spricker upp. Det var bökigt, men vi var alla inställda på att det var så det skulle bli. De första dagarna tog vi oss fram med stegjärn på fötterna. När vi nådde högsta punkten av resan hade vi tagit 2000 höjdmeter. Landskapet var helt otroligt, när det var som plattast och bäst sikt kunde man skida mot samma punkt i flera timmar, utan att egentligen känna att man kommit någon vart. Otroligt häftigt, säger Berg.
Killarna hade räknat med att bränna omkring 7000 kalorier per dag. I packningen fanns frystorkad proviant för närmare 30 dygn, á 6500-7000 kalorier. För varje dag som gick blev pulkorna ungefär ett kilo lättare.
Blev det som ni hade tänkt er?
– Ja, jag hade tänkt mig att det skulle bli precis som det blev - en skön skidtur, säger Rasmus Staaf.
– Jag hade trott att det skulle bli jobbigare än det blev. Mer expedition än skidtur. Pulkan kändes inte lika tung som jag hade föreställt mig. Jag hade också trott att vi skulle göra fler misstag att lära oss av, men det är ju ett ganska gott betyg ändå!
Förutom bra utrustning säger Berg att det var ett framgångskoncept att ha jobbat ihop. Man hade i förväg bestämt befattningar inom gruppen, även det en trygghet. Skulle de göra om resan igen finns det en sak som skulle ha fått ta mer plats i pulkorna.
– Chips! Påsarna var slut efter 14 dagar, säger Svante Berg.