Bäst av alla inlandsbrottare var rallarsonen Kembel Lundvall som stod för många meriterande segrar under sin karriär. Bland annat tog han flera DM-guld och år 1936 även ett SM-brons i viktklassen bantamvikt.
Brottning lär ha förekommit i mindre omfattning i Arvidsjaur redan på 1920-talet med det var ändå först under första delen av 30-talet som sporten blommade ut på allvar bland ortens unga män. Detta som en följd av att det i depressionens följd under detta årtionde kom en hel del så kallade AK-arbetare till utdikningarna i Saltmyran utanför Abborrträsk. Många av dessa inflyttade unga killar kom från Malmfälten och hade provat på brottning som då redan var en stor sport i Malmfältsområdet. Därifrån kom också så småningom inflyttade tränaren Gustav Nilsson som tillhört Sverigeeliten och som sägs haft stor del i framgångarna.
Förmodligen är alla dessa män som på 30-talet hade brottarmattan som sin fritidsplats inte i dag kvar i livet. Killar som var huvudattraktioner när välbesökta brottningstävlingar inte sällan anordnades i det numera rivna föreningshuset på 1930-talet. En byggnad som fanns beläget mitt inne i centrala Arvidsjaur på den plats där i dag Systembolaget ligger.
Möjligen finns fortfarande en hel del ättlingar till dessa brottare kvar i trakten. Män och kvinnor som förmodligen minns eller åtminstone hört talas om sina förfäders bedrifter på brottarmattan tävlande för Arvidsjaurs AIK som var det klubbnamn som brottarsektionen under denna era gick under.
Sektionen hade som redan nämnts under några år en mycket livlig verksamhet och i takt med att flera av utövarna fick framgångar på mattan så lyckades man också föra ut sporten på bred front till allmänheten.
En av killarna i Arvidsjaurs brottargäng på 1930-talet var lättviktaren Gunnar Nilsson. Denna, sedan några år avlidne man, fick undertecknad tillfälle att göra ett reportage om i slutet på 1980-talet. Han var då Umeåbo. Den då 73-årige Nilsson mindes alla de svårigheter brottargänget hade i samband med äventyrliga resor till tävlingar i dåligt utrustade bilar. Liksom träningslokalernas kyla vintertid och inte minst de ständiga bekymren runt sektionens skrala ekonomi.
Men han mindes även den stora gemenskap och sammanhållning som präglade deras idrottande.
– Intresset bland ortsborna blev efterhand mycket stort och det klassiska föreningshuset var alltid fullproppad med åskådare när brottningsgalor anordnades, berättade Nilsson som vid min intervju med honom också mindes att man efter att i många år haft en gammal hemmagjord brottarmatta så småningom till allas glädje kunde införskaffa en ny fabriksgjord matta.
Föreningen uppmärksammades på riksnivå år 1935 när orten Arvidsjaur stod som arrangör av Svenska Arbetarmästerskapen
– Dessa tävlingar lockade flera duktiga brottare från hela landet att komma upp hit, mindes Nilsson som vidare berättade att han för egen del var en brottare som alltid ville friska på och inte gillade det hängande och bökande som det enligt honom blev i många dåtida matcher.
Den Arvidsjaursbrottare som fick de största framgångarna var bantamviktaren och rallarsonen Kambel Lundvall. Han förde matchbok under hela sin karriär och enligt de egna anteckningarna brottades han hela 223 matcher och vann så många som 191 av dessa. Kembel tog enligt sina anteckningar bland annat ett SM-brons i Skellefteå 1936. Han erövrade även fyra DM-tecken och ett flertal andra meriterade vinster under sina tävlingsresor. Snabbaste fallsegern gick på sju sekunder men han åkte också själv en gång på rygg redan efter elva sekunders brottning.
Kembel Lundvall, som också var en mycket duktig boxare, flyttade senare till Lycksele där han avled i slutet av 1970-talet.
Den sista brottningstävlingen i föreningshuset under denna tidsepok hölls i januari 1937. Deltagande arvidsjaurbrottare var då Axel Skarin, Kembel Lundvall, Gunnar Nilsson, Kalle Johansson och Gunnar Sundström.
Brottningsmattan som några år innan hade inköpts såldes en tid efter detta till yrkesskolan i Piteå.
Det skulle sedan dröja mera än 20 år innan brottning på nytt blev en aktuell idrott i Arvidsjaur igen. ”Pappa” till detta var i första hand Rune Strömberg, brottare från Sundsvall, som flyttade till orten i början av 1960-talet. En modern brottarmatta införskaffades och träningen drogs igång, till en början i en lokal i den numera rivna samrealskolan. När badhuset så byggdes i mitten av 60-talet flyttades träningen dit en tid men trots att ganska många ungdomar höll på så fick sporten aldrig något riktigt fäste i denna andra omgång. Några egna tävlingar anordnades heller aldrig då.
– Som jag minns tränade vi väl ganska flitigt men vi kom nog ändå aldrig riktigt över nybörjarstadiet, säger numera pensionären Ingemar Lundström som var en av utövarna och som med glädje minns denna ganska kortvariga period som efterhand kom att svalna på grund av ledarbrist och att ett par av eldsjälarna flyttade från orten.
Återstår att se om någon ny eldsjäl i framtiden dyker upp och får igång en tredje brottarepok på orten (varför inte med även kvinnliga deltagare).
Eller blir verkligheten att brottarepoken stannar vid dessa nu avlägsna två sejourer?