"Världens grannaste dag"
- I mycket brådskande fall, uppger Anne-Mari, fick vi beställa taxi till Hedvallen dit vi kunde gå längs en skogsväg över Krubbjokkbäcken.Den 28 mars 1956 var det "världens grannaste dag", minns Anne-Mari, men det var väldigt blåsigt; så blåsigt att hennes man Manni som högg timmer i trakten av Vargisträsk beslöt att avsluta arbetet i förtid och åka hem.
Tillsammans med skogsarbetarna Staffan Norström och Vinger Hägg steg Anne-Mari Lundberg på rälsbussen i Ravenjaur.
I Akkavare stannade rälsbussen blott en kort stund. Anne-Mari minns att banarbetaren Halvar Berg, med rötterna i Ångermanland, lastade på en "jättehämtare" med lock. Berg bodde i stationshuset, men saknade vatten i sin lägenhet. SJ hjälpte honom därför med vattentransporterna.
Sista resan ...
Sedan bar det iväg - på den sista resan för många. Så här efteråt funderar Anne-Mari Lundberg då och då över varför ingen gick fram till föraren och undrade över det uteblivna tågmötet.När Berg gått in till sig ringde telefonen. Det var tågklareraren som ville veta var rälsbussen fanns, men då var det för sent att hejda den.
I slutet av den kilometerlånga så kallade Akkavarerakan när rälsbussen närmade sig norra delen av Arvidsjaurssjöns kommer Ann-Mari ihåg att föraren plötsligt öppnade dörren till kupen och ropade att alla skulle springa bakåt i bussen.
- Jag minns att jag hann ta tag i dörrhandtaget till bakre kupen, berättar Anne-Mari, sedan kom smällen och jag gjorde en luftfärd, hamnade därefter fastklämd under järnskrot på golvet inuti dörröppningen. Jag svimmade av ett flertal gånger.
Halsduk över ögonen
- När räddningsmanskapet kom fram drog de lös mig, en av dem knöt en halsduk över mina ögon, minns Anne-Mari, för att jag skulle slippa se alla hemskheter.När hennes man Manni Lundberg kom fram till hembyn Ravenjaur hade olyckan redan skett. Ryktet om olyckan nådde snart byn, ryktet gick nästan snabbare än vinden över hela bygden. Manni Lundberg blev omtalad i tidningarna för det att han sprang i ilfart flera kilometer för att ta sig till olycksplatsen och sin fru.
Blygsam ersättning
Det blev hela 17 dagars vistelse för Anne-Mari på sjukstugan. Än i dag, 50 år senare, har hon märken kvar efter olyckan.- Jag är glad över att jag överlevde säger Anne-Mari Lundberg, glad över att åter kunna gå. Jag kunde ha suttit i rullstol, fick dock kämpa på länge och kunde lång tid bara gå stapplande med hjälp av käppar.
De som drabbades vid olyckan fick alla klara sig utan experthjälp. Det enda Anne-Mari fick av SJ var blygsamma ett tusen kronor för sveda och värk samt för förstörda kläder.
- Det hade verkligen behövts samlingar där vi hade fått tala ut med varandra. En period tålde jag inte att se andra människor, uppger Anne-Mari.
Nu, femtio år senare, har det mesta gått över mycket tack vare barnbarnen, vilka varit till stor glädje för henne.