Läkaren Ole Frökjaer är specialist i företagshälsovård och jobbar i dag deltid på A-hälsan i Arvidsjaur. Där har han arbetat sedan 1991.
Sedan närmare tio år tillbaka har arbetsmiljön gradvis försämrats till följd av vad han ser som ett förändrat agerande från Försäkringskassan.
– Ibland har jag funderat på att sluta på grund av vad jag ser som ett myndighetsmissbruk. Vi är ett team här och varje gång vi har jobbat med ett fall, ibland i månader, och skickar det in till FK och patienten får avslag så sänker sig en förstämning över A-hälsan. Det är helt sjukt. Och patienterna känner sig totalt utelämnade.
Även om försämringen skett under en längre period, så har en kraftig djupdykning skett bara det senaste året.
När Frökjaer arbetade på hälsocentralen på 80-talet fanns det regelbundna rehab-möten med FK och Arbetsförmedlingen, där alla längre sjukdomsfall diskuterades.
– I dag finns ingenting. Fram till början av 2016 hade vi på A-hälsan en duktig och kompetent handläggare som vi kunde ringa eller avtala träff med. Tyvärr tyckte hon att arbetsmiljön på Försäkringskassan var så dålig att hon inte orkade med det längre och sa upp sig.
Sedan dess har det varit tyst från FK. Frökjaer berättar om exempel där patienter enligt honom utan logik plötsligt får sin sjukpenning indragen.
– Det är hemskt att se sina patienter bli behandlade så. Jag hade en patient i höst som varit sjukskriven ett längre tag för samma sak, men helt plötsligt blev det avslag. Hon har sålt i princip allt hon äger och flyttat hem till sina föräldrar. Hur fan tror du att det ska det kännas?
Vid liknande ärenden där A-hälsan skriftligen vänder sig till Försäkringskassan och frågar vad i deras bedömningsunderlag som förändrats så får man inget svar.
– Förut kunde man kalla till ett möte med dem, vilket blev av inom tre veckor, men inte nu längre. Det kommer ingen. I ett fall här har patienten, facket, företagsledningen och Företagshälsovården sedan ett år tillbaka begärt att få träffa en handläggare på Försäkringskassan utan resultat. Ett år! säger Frökjaer.
Ytterligare problem som han ser är patienter där situationen är mycket liknande, men där responsen från FK skiljer sig markant.
– En patient som helt gått in i väggen och varit långtidssjukskriven ska börja arbetsträna igen. Men Försäkringskassan säger nej, arbetsträning finns inte. En annan patient får arbetsträna i två veckor, en tredje i ett halvår. Allt från noll till sex månaders arbetsträning beroende på vem man har som handläggare. Vad skulle hända om dessa tre personer skulle prata med varandra? Hur ska FK förklara? Det går inte. Det finns ingen förklaring. Annat än inkompetens. Man kan backa flera månader bara genom att bli pressad för fort tillbaka till jobbet.
Just psykiska sjukdomar, menar Frökjaer, är ännu svårare att få förståelse för hos FK.
– Ett 1800-talstänk från FK är att det psykiska inte väger lika tungt som det fysiska. Har du brutit benet på fem ställen så får du vara sjukskriven, men har du brutit ihop psykiskt fem gånger får du avslag. Psykisk ohälsa ökar lavinartat i Sverige och det är svårare att beskriva nedsättningen i arbetsförmågan vid psykisk ohälsa än om någon är gipsad.
Frökjaer säger att på 80-talet gick i princip alla sjukskrivningar igenom, alla fick sin sjukersättning. Kraven på utformningen av sjukintygen var då egentligen för låga.
– Men speciellt de senaste tre åren har man höjt kraven på vad som ska stå i läkarintygen. Det är inget fel i det, som läkare ska man kunna argumentera för varför en person behöver vara sjukskriven, men i dag har problemet blivit det omvända, säger han, och menar att nästan oavsett vad som skrivs i läkarintyget så riskerar patienten att stå utan ersättning.
Han har patienter som uttrycker sig i ordalag som att FK terroriserar dem, att det kommer blanketter, kompletteringar, överklaganden och andra formulär konstant. Och allt till ingen nytta.
– Och patienterna kan inte prata på ett naturligt sätt med handläggaren för hen sitter i södra Sverige eller svarar inte i telefon. Det upplevs som en mardröm. Flera gånger har en patient talat om att de inte vill leva mer på grund av att de inte orkar kämpa mot FK. Och det ska ha gått mycket långt innan en människa reagerar på det sättet. Många läkare, däribland jag, upplever att FK har förvandlats från en samarbetspartner till en förbannelse. De utövar ett myndighetsmissbruk mot svaga och utsatta människor.