När det var dags för gymnasium flyttade Wilma Nordlund från Arvidsjaur till Skellefteå för tre års studier på bygg och anläggningsprogrammet. Innan dess tävlade hon under tio år som gymnast på elitnivå.
Vid en tävling gick allt snett.
– Jag skulle göra en fristående volt på mattan, men kraschade och landade på nacken. Egentligen borde jag åkt in på akuten. Det hade hjälpt, konstaterar hon.
I dag har hon nerver i kläm och vätska i ryggraden men det stoppar inte Wilma som alltid drömt om att vara med och bygga upp samhället.
– Under sista praktiken på gymnasiet blev jag sjukskriven och där någonstans fick jag söka andra vägar. Efter studenten arbetade jag på Camp Gielas fram till och med vintern, då jag och en kompis bestämde oss för att resa utomlands.
Wilma och hennes kompis Tilde hade planerat för att resa runt tre månader i Asien. De besökte Thailand, Bali och Vietnam. När de var på väg till Malaysia stängdes gränserna och Utrikesdepartementet rådde alla svenskar att skyndsamt resa hem.
– När vi kom till flygplatsen ställdes flyg efter flyg in men vi var inte oroliga, säger hon.
Via flyg från Phi Phi öarna i Thailand flög tjejerna hem till Arvidsjaur. Väl hemma var det första bästa jobb som gällde.
– Vi båda började arbeta inom vården, det var där vi behövdes. Det var väldigt lärorikt.
Wilma arbetade som personlig assistent fram till sommaren började då hon fick ett samtal som förändrade allt. Det blev starten på en helt ny karriär.
– Det var en chans till fast jobb – så jag tog den. Jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på.
Wilma hade ingen förkunskap och hade aldrig sett en gruva. Det enda hon visste var att hon inte kunde fortsätta arbeta inom byggbranschen.
– Jag minns att vi var några nya som besökte Aitikgruvan innan vi tackade ja till jobbet och jag tänkte i den stunden att shit vad har jag gett mig in på, skrattar Wilma.
Efter det anställdes hon av Norrbottens Bergteknik, där Wilma i dag arbetar som operatör. Till vardags kör hon en SmartROC T35.
– För det mesta borrar jag kring klackar och i sprängbotten, förklarar hon.
Tidigare har Wilma aldrig intresserat sig för maskiner och anser inte att det är själva maskinerna som är speciella, utan det hon kan göra med dem.
– Det roligaste för mig är kunskapen man tar till sig. Jag lär mig nya saker varje dag och det är rogivande för mig, säger hon.
Wilma jobbar skift, med tolvtimmars pass, måndag till torsdag. Under den tiden bor hon i ett hus tillsammans med sina kollegor i Gällivare. I hennes arbetslag finns ett 30 tal män – och Wilma.
– Att vara ensam tjej kan vara tufft och jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på arbetet. Dock har jag otroligt bra kollegor och chefer som jag har en tydlig och bra kommunikation med. När jag blev utsatt meddelade jag mina chefer och de sparkade ut personen från gruvan. Han får aldrig mer komma tillbaka.
Arbetsledarnas agerande har fått Wilma att känna sig trygg.
– Jag har skinn på näsan och kan tala för mig, men det är ett tungt arbete och då behöver man kunna ventilera med sina kollegor.
Om Wilma blir kvar i Aitik får tiden utvisa, men ett år in är hon fortfarande säker på sitt val.
– Jag kunde ingenting när jag började men jag klarade av det här och då kan jag göra det igen, säger hon.