Det säger Jan-Olov Madeleine Ågren, Luleå, i sin föreläsning för eleverna från barn- och fritidsprogrammet om omvårdnadsprogrammet på Sandbackaskolan i Arvidsjaur.
Under en timme och femton minuter pratar Jan-Olov Madeleine med eleverna och tar dem med på en resa in i var och ens inre. En resa som nog fått var och en av åhörarna att tänka till.
Det blir samtal om bland annat möten med människor och om hur våra hjärnor då, utan att vi tänker på det, ögonblickligen sorterar in de vi möter i olika fack utifrån deras kön, hudfärg, klädsel och så vidare.
- Ett sätt för oss att förenkla tillvaron. Men det spännande med personen är kanske det som inte syns och hörs. Så var medveten om att det händer att vi drar förhastade slutsatser utifrån vad vi ser på toppen av isberget.
Kategoriseringar
Under samtalet med eleverna blir det också prat om kategoriseringar, om vilka bilder eleverna associerar till ord som till exempel man och kvinna, funktionshindrad och funktionell. Och Arjeplogsbo, på förslag av en elev.
- Bara för att jag träffar en Arjeplogsbo som är dryg behöver det ju inte betyda att alla som bor i Arjeplog är det, säger eleven.
Jan-Olov Madeleine har en lösning:
- Om den bild jag har känns problematisk kan motmedlet vara att jag lär känna fler Arjeplogsbor. Låt inte den första bli representant för hela gruppen, det enda som händer blir att jag kommer att döma nästa Arjeplogsbo på fel sätt.
Samtalet kommer också att handla om Jan-Olov Madeleine.
- När vi ska prata om dej sedan, ska vi säga han eller hon då, undrar en elev.
- Jag är inte så jättebrydd. Jag kan tycka att det språkligt är lite roligt att vi har försatt oss i en situation där vi måste välja. Nu finns ju ordet hen och det skulle kunna passa, men det är ju inte säkert att den man säger hen om verkligen vill vara det utan kanske känner sig som en han eller en hon. Det handlar om respekt, man måste kanske fråga om man känner sig osäker. Men i mitt fall är det strunt samma.