Christine Wallinder har lagt ned mycket tid på att leta fakta och försöka förstå vad som händer med hennes kropp. Men vill också lyfta alla kvinnor som tagit modet till sig att prata om problemen för att sprida kunskap och visa att klimakteriet inte är något att skämmas för.
Klimakteriet drabbar alla kvinnor förr eller senare. Enligt vårdguiden kommer de flesta kvinnor i klimakteriet mellan åldrarna 40 och 57 år. Men en del kvinnor drabbas tidigare, av så kallat förklimakterie eller perimenopaus som det också kallas.
Ett av de första tecknen är att mensen blir oregelbunden.
Problemen varierar kraftigt mellan olika individer. Vissa får lindriga besvär medan andra får desto större. En del får så stora besvär att det påverkar hela tillvaron. Så var det för Christine Wallinder från Bjurträsk.
För henne började klimakteriebesvären för cirka tre år sedan.
– Det började med de klassiska klimakteriesymptomen som värmevallningar som kom och gick i skov. Jag vaknade upp sjöblöt på nätterna.
Christine provade olika metoder för att linda besvären, så som kosttillskott, träning, meditation och tyngdtäcke men upplevde att ingenting hjälpte, snarare tvärtom. Symptomen blev bara fler.
– Sömnen blev helt förstörd, när det är några uppvak per natt kan man uthärda det och fungera hyfsat normalt, men när det handlar om tio till tolv gånger per natt så blir det ohållbart.
Christine, som alltid levt ett väldigt aktivt liv, bestämde sig för att öka träningsdosen. Något som alltid fungerat tidigare vid påfrestande perioder i livet.
Men även det fick motsatt effekt.
– Det blev ren katastrof. Jag kunde inte återhämta mig och musklerna skrek rakt ut. Jag kände en sjukdomskänsla och var fullständigt orkeslös. Det tog fyra till fem dagar för kroppen att återhämta sig så jag var tvungen att bara lägga ned.
Den enda träningen som fungerat för Christine har varit lugnare promenader.
– Min livskvalitet var så påverkad av besvären. De kognitiva funktionerna fungerar inte som de ska. Det är som en dator som laggar, jag tappar ord och minns inte saker. Något som aldrig varit ett problem för mig tidigare. Även mitt kolesterol ökade och jag oroade mig för allt, säger hon.
Klimakterieaktivisten Monica Björns bok ”Stark 50+”samt hennes Instagramkonto "stark genom klimakteriet" varit ett stort stöd för Christine. På Instagramkontot delar Monica med sig av sina egna erfarenheter, forskningsbaserad fakta och andra kvinnors berättelser.
Först när Christine började läsa på förstod hon sambandet mellan klimakteriet och hennes besvär.
– Då insåg jag att jag måste jag söka hjälp, annars kan jag inte leva livet som jag skulle vilja, säger Christine.
Men att söka hjälp kändes inte lätt. Christine beskriver det som att när hjärnan inte fungerar som den ska kanske man inte söker hjälp som man skulle ha gjort i vanliga fall. Det blir ett moment 22.
Hon beskriver sig själv som en person som vågar göra saker, men det här ämnet är trots allt ett tabubelagt område.
– Jag tror att det har att göra med att det blivit något fult att åldras, främst för kvinnor. Man vill inte åldras för det är det vi matas med, man ska helst se ut som 20 år fast än man är 50. Det är en mental bit att komma över, att erkänna för sig själv att det är ett problem och sedan göra något åt det, säger hon.
Efter ett år tog Christine modet till sig och sökte hjälp på vårdcentralen men rekommenderades att ta kontakt med kvinnokliniken. Där fick hon ett bra bemötande och blev tagen på allvar, men kände inte riktigt att hon fick den hjälp som hon behövde.
– Det jag tycker har varit jobbigt är att den expertisen som jag stött på har känts okunniga. Man går ju till läkaren för att man tänker att de har kunskap om det här och att man kan känna sig lugn, säger hon.
Mycket av sin kunskap om klimakteriet har Christine fått ta reda på själv och det har blivit många timmar framför datorn i hopp om att förstå vad det är som händer med hennes kropp.
– Jag skulle snart kunna doktorera i ämnet, känns det som. Det tycker jag säger något om hur det är att söka hjälp för det här. Och jag tycker inte att det ska vara så, menar Christine.
Hon behandlas i dag med bioidentiskt östrogenplåster som fungerar mot svettningarna och värmevallningarna, vilket har gjort att hon inte sover lika dåligt längre. Samt ett syntetiskt progesteron eller gestagen, som var det enda som erbjöds när Christine sökte hjälp.
Förutom maken och vännerna har katten Ninko också varit till stöd under de tuffa åren.
Hälften av Christines klimakterieproblem är helt borta. Men orkeslösheten är fortfarande ett stort problem.
– Eftersom jag har läst på så vet jag att det finns bättre grejer i form av bioidentiskt progesteron, som framför allt har visat sig komma åt de resterande symptomen som jag har.
Något som Region Västerbotten inte kunnat erbjuda henne. Trots att det på andra håll i landet går att få tag på via offentlig sjukvård, men då med en godkänd licens från Läkemedelsverket.
För att en läkare ska kunna förskriva preparatet som Christine önskar krävs en licens som kan beviljas via en ansökan till Läkemedelsverket, en så kallad off label-förskrivning. I dagsläget är bioidentiskt progesteron godkänt att använda i Sverige vid bland annat fertilitetsbehandling.
Det föranledde att Christine till slut tog kontakt med en privat klinik i Stockholm. Där kände hon för första gången att någon inom vården förstod hela hennes problematik och kunde erbjuda henne den vård hon önskade. Även fast hon önskar att hjälpen hade funnits i Västerbotten.
– Jag blir så förbannad, jag vill inte behöva gå till en privat klinik, jag vill nyttja det offentliga som jag har varit med och skattefinansierat och tycker att man ska bidra till samhällsapparaten men jag inser att det i sådana här fall är räddningen för många, säger Christine.
Hon funderar också på hur resan hade fortsatt om hon inte haft privilegiet att själv kunna bekosta en behandling.
– Hade jag varit ensamstående eller sjukskriven så finns det inte en chans att jag hade haft råd med privat behandling och då hade jag inte kunnat få den behandling jag vill ha.
– Alla kvinnor ska igenom det här, för en del går det obemärkt förbi, de flesta känner av lite grann och för vissa blir det riktigt överjävligt.
Problemen har lett till att Christine börjat tvivla på sig själv.
– Jag har tappat tron på mig själv på ett sätt som jag inte känner igen, han jag lever med har också märkt en skillnad på mitt beteende.
Men både maken Greger och vännerna har funnits som ett stort stöd.
Olov Grankvist, verksamhetschef för obstetrik och gynekologi på Region Västerbotten.
– Det har varit skönt att ha någon som säger: ”Gå och vila, jag fixar det här” när man kommer hem och är helt slut från jobbet. Det är viktigt vilket stöd man har runt omkring sig.
Frågan om hormonbehandling har tidvis varit omdiskuterad.
Hormonersättningsbehandling för klimakteriebesvär började användas redan på 60-talet och som mest på 90-talet, och rapporter har visat många positiva effekter med behandlingen.
Sedan kom den omdiskuterade WHI-studien 1993 som visade att östrogenbehandling ökade risken för bland annat blodpropp och bröstcancer.
Studien avbröts dock i förtid och har kritiserats för sina brister. Bland annat var genomsnittsåldern på kvinnorna 63 år, många hade högt BMI och en tredjedel behandlades för högt blodtryck, men inte minst för att hormonersättning gavs till kvinnor som för länge sedan passerat menopaus. I samband med studien sjönk användandet av östrogener.
I mitten på april kom nya rekommendationer från Läkemedelsverket. Där kan man läsa att kvinnor med så stora besvär att det påverkar deras livskvalitet rekommenderas att behandlas med hormoner.
I dokumentet kan man även läsa att många kvinnor efterfrågar bioidentiskt progesteron som ett alternativ till gestagen men att det inte finns några tillgängliga läkemedel i Sverige som tillägg till östrogenbehandling.
Olov Grankvist, verksamhetschef för obstetrik och gynekologi på Region Västerbotten, tror inte att det inte skrivs ur särskilt många licensansökningar i Västerbotten och berättar att det inte finns tillräcklig bevis för att förskriva just bioidentiskt progesteron.
Skälen är att det inte finns vetenskapliga bevis för att risken för bröstcancer eller blodpropp skulle vara lägre.
Varför, eller om det i andra delar av landet, skrivs ut bioidentiskt progesteron har han ingen kunskap om.
I andra länder har det presenterats mer forskning på området. Bland annat har tyska och franska studier på naturligt progesteron och syntetiska progestagener visat på mer positiva resultat vad gäller biverkningar, särskilt gällande bröstcancer.
Östrogen gör slemhinnan i livmodern tjockare. Blir slemhinnan för tjock finns ökad risk för cancer i livmoderslemhinnan. Därför behövs progesteron för att skydda den.
– Jag undrar om det alltid krävs svensk forskning oavsett vilka sjukdomar eller diagnoser det handlar om eller om det bara gäller när det handlar om klimakteriebesvär? Eftersom det i andra regioner finns läkare och gynekologer inom landstinget som skriver ut bioidentiskt progesteron, säger Christine.
Nu ser Christine fram emot att få åka ner till Stockholm i vår och få den vård hon önskar via den privata kliniken där.
Hon hoppas också att andra kvinnor som lider av klimakteriebesvär ska få den hjälp de behöver, och att kvinnors besvär och sjukdomar ska tas på större allvar.
Det har forskats mindre på kvinnor inom områden som till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, trots att kvinnor drabbas i samma utsträckning som män och i vissa fall i högre utsträckning.
Något som Christine tror kan vara en anledning till att en del kvinnor får lida genom klimakteriet.
– En skrämmande stor andel av försökspersonerna är män, man har inte ens forskat på kvinnor. Vi fungerar ju olika trots allt. I just det här området är det ju svårt att forska på män, men ta hjärt- och kärl sjukdomar till exempel. Det borde vara standard att all forskning görs på lika stor andel kvinnor och män.
Källor: 1177 Vårdguiden, Hjärt-lungfonden, Läkemedelsverket, Läkartidningen, forskning.se