En av sakerna i processen för att få må bättre har varit att skaffa en hund.
Som liten hade han hatat idrott. Nu kunde han inte sluta tänka på den. Morgon och dag, kväll som natt. Den vakna tiden upptog det hela hans tankemönster. En spelare som hade sagt en ogenomtänkt kommentar till någon i gruppen. En annan som inte verkade må bra. En tredje som inte fått den uppmärksamhet som förtjänades.
Allt vars hans fel.
Ingen skulle lämnas efter. Ingen fick må dåligt. Det hängde på honom – enbart honom – att förhindra det.
Det var hans uppdrag. Hans mission. Hans skyldighet.
Själv mådde han dåligt. Hade aldrig mått sämre och kurvan fortsatte brant åt fel håll.
Kroppen var slutkörd. Hjärnan jobbade konstant på högvarv. De mörka tankarna växte i styrka.
När Patrik Nilsson hösten 2011 satte sig på en träbänk på läktaren i sporthallen på K4 i Arvidsjaur såg han få möjligheter i livet. Han hade problem med minnet, kände sig hatad och sönderstressad.
– Jag hade börjat fundera på om det kanske var bättre om jag inte levde mer så skulle alla bara bli fri från mig. Då kunde jag få allt ogjort, säger han.
Medan depressiva tankar upptog huvudet hade han inte en aning om att livets viktigaste ögonblick bara låg några minuter bort. En oväntad händelse som skulle sparka iväg honom i en helt ny riktning.
– Det som skedde då kommer jag alltid att bära med mig. Det var första dagen på resten av mitt liv, säger Patrik Nilsson.
Men innan det vrider vi tillbaka tiden.
En sjuårig Patrik Nilsson växer upp i Arvidsjaur. Efter familjens tjat följer han med på en fotbollsträning.
– På vägen hem frågade pappa vad jag tyckte. Jag sa att jag mycket hellre var gubben som sa vad alla andra skulle göra. Att spela var inte min grej. Efter en säsong slutade jag.
Som 13-åring återupptas fotbollsspelandet.
– Det höll fem-sex år. Jag gjorde aldrig något jätteavtryck men tyckte att det var väldigt kul. Ärligt sagt var jag bland de sämre i fotbollslaget. Jag har alltid sett det som min absolut största styrka som ledare. Jag har bara spelat 30 minuter A-lagsfotboll i mitt liv.
Det var också här i tonåren som Patrik Nilsson började fundera mycket. Applicera tankar på sig själv som han trodde andra hade, men som inte hade någon grund i verkligheten.
– Jag hade en inneboende känsla av att jag alltid var nedtryckt. Alltid utanför, alltid sämst. Att jag inte var viktig, att jag inte behövdes. Jag har förstått senare att det inte låg något i det, men så tänkte jag då. Min tanke var hela tiden att "När jag blir ledare ska jag inte låta någon känna sig utanför".
Så när erbjudandet kom 2009 tackade han ja direkt och gick in fullt ut för att överföra sina tankar på IFK Arvidsjaurs pojkar 96.
Det blev början på en ohälsosam resa där fotfästet allt mer tappades. Det blev allt svårare att särskilja vad han kunde påverka och inte.
Han utvecklade ett maniskt beteende som gick långt utanför några timmar på fotbollsplanen per vecka. Laget blev allt. Hans eget liv och andra sociala relationer oviktiga.
Hur laget mådde var hur Patrik Nilsson mådde. Men i en trupp med 20 individer mår aldrig alla helt bra. Alltid har någon en sämre dag.
Patrik tog det personligt. Följden blev att han byggde upp allt större tyngder på sina axlar. För varje dag, varje vecka sjönk han allt längre ner. Sådant som kanske inte var ett problem för spelaren blev en stor sak för honom och drog Patrik allt längre ner i tankarna.
– Jag hade en inneboende besatthet av att ta hand om folk som var utanför, för att jag själv kände mig utanför. Jag kan inte svara på varför jag kände så men jag är född med läpp- och gomspalt och är opererad 15 gånger. Sådant är inte jättelätt att hantera när du växer upp och är 13, 14, 15 år. Det kan ha bidragit till känslan att jag inte kände mig lika mycket värd. I dag bryr jag mig inte det minsta, men då var det så. En känsla jag tror är ganska vanlig.
Som sjuåring ogillade han idrott. Några år senare blev han helt uppslukad av den.
Samtidigt som pojklaget i Arvidsjaur upptog all tid studerade Patrik till lärare i Luleå.
– Förutom skolan lade jag bort allt, precis allt, för fotbollen. Jag byggde nära relationer med spelarna på ett sätt som gjorde att jag tappade gruppens respekt. Det var för att jag ville få med alla och inte få någon att känna sig utanför. Allt dåligt som skedde i gruppen såg jag som mitt fel och allt bra var på grund av mig också.
Det låter som att du satte en enorm press på dig själv?
– Jag körde fullständigt in i väggen. Som jag levde fanns ingen annan möjlighet heller. Hela min världsbild blev fel. Jag mådde inte bra och privat blev jag mentalt frånvarande i allt. Jag byggde hela min värld runt fotbollen. Jag trodde att även de som stod mig nära hatade mig. Det tror jag händer många som är deprimerade och självmordsbenägna. Jag gömde mig också, ingen visste om vilka tankar jag hade.
Patrik Nilsson berättar om händelserna som har format hans liv.
Det var i det här läget som Patrik satte sig på en innebandyläktare. Han visste väldigt lite om framtiden, bara att han inte skulle orka fortsätta som fotbollstränare.
Bredvid honom satte sig en av mammorna till hans spelare. Hon frågade hur det var.
– Jag vet inte varför, men för första gången öppnade jag mig och svarade att "Ärligt talat är det inte så bra". Då svarade hon att jag hade tur för hon är psykolog och jag kunde prata med henne, berättar Patrik.
I dag tvekar han inte att beskriva mötet med Lisbeth Arvidsson som livsförändrande.
Samtalen i telefonen och promenaderna tillsammans blir många och långa. Genom kognitiv beteendeterapi börjar livsglädjen att komma tillbaka.
– Till en början pratade vi varje dag i ett helt år. Hon hjälpte mig helt ideell och jag är otroligt tacksam. Hon fick mig att inse att det jag hade trott var sant bara var mina egna tankar. Jag hade haft ett extremt negativt tankesätt, känt en sådan skam mot mig själv och såg mig som en misslyckad person. I dag känner jag inte så.
Genom övningar kunde de positiva tankarna växa från 0 till 276.
– Jag kommer aldrig glömma den siffran. Jag skulle lista alla bra saker i mitt liv. Först kom jag inte på någon. Sedan skrev jag mina föräldrar. Sak efter sak lades till. Till slut var jag uppe i 276. Då skapade jag en grund att stå på, för om en sak inte fungerar vet jag att jag ändå har 275 andra saker att fall tillbaka på. Mitt liv hänger inte bara på en enda grej längre.
– När jag lärde mig att människor alltid kommer ha problem så slutade det också att vara mina problem. Men kan jag få människor att må bra leder det till att de gör det de ska på träningarna och då kommer vi vinna matcher.
Patrik Nilsson leder sina träningar utifrån kognitiv beteendeterapi som han lärt sig.
Inför säsongen 2014 är Arvidsjaurs herrlag i fotboll slaget i spillror. Nedläggning det mest realistiska alternativet.
Patrik Nilsson får uppdraget ingen annan vill ha.
Där andra ser problem väljer han att se möjligheter utifrån sina nyvunna erfarenheter sprungna ur terapin.
Unga spelare flyttas upp. Genom att söka upp ensamkommande flyktingbarn utökas truppen. När säsongen är över har 0 spelare i A-laget blivit till 57.
Integrationsprojektet blir omtalat i media över hela Sverige. Ungdomar som upplevt krigstrauman i Afghanistan har parats ihop med spelare som lämnat Afrika och infödda Arvidsjaurbor.
– Den enda saken vi gjorde var att inte se skillnad på någon eller något. Alla som var där var fotbollsspelare. Jag valde att se det positiva och det smittade av sig på spelarna som började göra samma sak. Istället för att klaga på spelaren som bara dribblade hyllade vi tekniken istället. Vi förstärkte varandra positivt.
Fler arbetssätt skapades.
– Jag införde att vi efter träningarna skulle sätta oss ner och säga positiva saker om varandra. Det fick följden att spelarna själva började leta. Om någon gjorde en bra grej kunde en annan skrika "Bra passning, det där kan vi ta upp efter träningen". Det var fascinerande att följa.
Patrik Nilsson har intagit en ny plats i livet som elittränare i Morön.
Är det bara bra att se allt så positivt?
– Det finns bara fördelar. Fallgropen är om du inte förstår vad du gör, för då skyller du på metoden istället för dina egna kunskaper om den.
Till säsongen 2015 värvas Patrik Nilsson till Skellefteå FF:s herrar i division 2.
– En fantastisk grupp. Men det var mycket som inte stämde. Anledningen var att jag mådde dåligt redan i Arvidsjaur. Jag hade saker där i livet som jag inte var klar med. Efter att ha kraschat som människa tar det väldigt lång tid att komma tillbaka. Jag hade skapat relationer utanför planen som byggde på en trasighet och ensamhet som inte försvann för att jag flyttade.
I Skellefteå blir starten på planen svag. Patrik upplever att klubben inte har full koll på vilken tränare de har värvat eller vad han står för.
– De ville lära upp mig istället för att använda den metod de värvat mig för. Det var inte dumt menat av klubben men det blev fel. Jag försökte anpassa mig men mådde halvdåligt och kände att jag hade offrat livet för något jag nu inte kunde stå för. Att göra alla människor nöjda går inte. Jag måste göra det jag tror på och inte vara rädd att få sparken.
Patrik Nilsson säger ifrån. Ber styrelsen backa och resultaten blir bättre. Skellefteå FF radar upp 13 matcher utan förlust och när serien summeras blir det en mittenplats.
Klubben frågar om han vill fortsätta. IFK Luleå erbjuder en plats som assisterande tränare. Sunnanå SK i elitettan hör också av sig.
Men valet blir att flytta hem och försöka lösa det som behövs. IFK Arvidsjaur spelar i division 3. Men inombords har Patrik inte någon bra känsla och laget åker ur serien.
– Om man inte mår bra själv är det inte lätt att vara positiv mot andra. Det blev en fasad. Det kom inte inifrån mig, spelarna kände av det och gruppen blev splittrad.
Det blir fler samtal med Lisbet Arvidsson och en väg framåt.
– Det fanns saker som gnagde och relationer utanför planen som behövde tas tag i. Under åren 2016-2017 lyckades jag till slut vara ärlig mot mig själv på många sätt och gjorde mig fri från destruktiva mönster som hade hängt med. Efter det har jag mått otroligt bra.
Utanför plan kompisar, men inanför linjerna är det Patrik Nilsson som bestämmer.
Året efter flyttar flera spelare och laget åker ur division 4.
Då ringer Storfors AIK. De söker en ny driven tränare. När mötet sker har Saik egentligen redan bestämt sig för en annan person. Men minuter efter första träffen ringer sportchefen Stefan Vikström upp. De vill ha Patrik som tränare. Det blir dagliga samtal i två veckor.
– Till slut var jag så smickrad att jag sa "Vi kör".
I Storfors accepterar spelargruppen snabbt idéerna om ständig positiv feedback som en nyckel i verksamheten. För första gången kan Patrik Nilsson ägna mycket tid åt att förkovra sig i taktik och träningsmetodik.
Resultaten är bra. Första året är nykomlingen nära att kvala till division 2. Andra året får laget göra det och faller på målsnöret, men erbjuds en gratisplats i serien.
Då ringer plötsligt Moröns damlag i elitettan.
– Då kände jag att jag måste tänka egoistiskt. Nu får jag jobba med elitfotboll som är en del av min dröm.
Patrik Nilsson är ny tränare i Morön BK.
Vi sitter på Moröns kansli. Patrik Nilsson sätter ner den tegelröda kaffekoppen på det runda träbordet. Tar upp en penna med högerhanden och snurrar den flera varv i luften medan han pratar.
Vad har du lärt dig under din livsresa som du nu använder i elitfotbollen?
– Du måste börja i ändan att må bra. Mår jag inte bra kommer allt bara bli en fasad. Det viktiga är att inte ta saker personligt när det inte blir som man vill. Det felet gjorde jag hela tiden. I dag försöker jag bygga så nära relationer med spelarna som möjligt. Jag är en del av gänget. Men innanför de vita linjerna bestämmer jag hur det ska vara och det är med kunskapen jag sätter respekten. Där gjorde jag fel tidigare, men i dag behärskar jag det.
Jag påpekar att det alltid finns missnöjda spelare i ett lag.
– Mitt uppdrag är att vinna fotbollsmatcher. Då ska de bästa spela. Därför lägger jag mer tid på spelare 12 till 19 i en trupp än 1 till 11.
Patrik Nilsson kan se det positiva i det negativa som har varit.
– I dag är jag tacksam för hela den resan jag har gått igenom. Den har format mig och min identitet. Jag har inga personliga ambitioner för min karriär. Jag vill göra det jag tror på utifrån mitt sätt. Det räcker för mig. Jag vill inte ha något lag bara för att det är högt upp i seriesystemet. Jag mår fantastiskt och är ärlig mot mig själv inom livets alla områden. Jag lägger otroligt mycket tid på fotbollen, men lever också i övrigt. Jag har inte offrat allt för den, det finns fler grunder att stå på, säger han.