Skulle Solvågtind kunna besegras?
"Det borde gå" sa Gunilla Larssons bekanting i Norge. Gunilla Larsson och några av hennes arbetskamrater på Transportstyrelsen i Arjeplog började redan förra året tala om att bestiga Solvågtind. Redan i april bestämdes datum för vandringen. En lördag i maj.
Så här ser Solvågtind ut från vägen, just då man lämnat Arjeplogs kommun och kört in i Norge. Mäktigt.
Foto: Bertil Sundkvist
Men det borde gå.
Några som uttalat sitt intresse för expeditionen hoppade av. Kvar blev Gunilla Larsson, Annika Westerlund, André Karlberg och Robert Dahlberg. Och de gav sig iväg.
Start i Arjeplog tidigt på morgonen. Det hade talats om att turen är en sju-och-en-halvtimmars ...
På macken/matstället i Storjord fick sällskapet färdbeskrivning. "Ta höger direkt efter bron".
André kollade sin GPS. Starten skedde på nivån 130 meter över havet. Enligt kartan skulle fågelvägen till den 1 561 meter höga toppen vara cirka fem kilometer.
Vandringen hade startat. Ypperlig skyltning. Fin vandringsled. Men brant. En gammal körväg tog gruppen upp mot högre höjder. Till snön. En första föraning om att det kunde bli svårt.
Men snön låg bara där skogen var som tätast. Vandringen fortsatte uppför och uppför. När trädgränsen passerats var det åter barmark. Toppen syntes i skyn. På marken bredde purpurbräckan ut sig och ett par ripor visade sig, liksom en mindre flock renar.
Ointaglig
Ju högre ju mer snö. Och plötsligt syntes inte leden längre. Stenrösena nådde inte upp ur snötäcket. Och Solvågtinds branta fjällsida såg ointaglig ut.
Fast där borta, visst var det en liten sänka. Efter mer än två, eller nära tre timmars vandring öppnades matsäckarna.
Sista etappen, mot målet gick mestadels över snö. En brant klättring med betagande utsikt. Gunilla Larsson hade burit med sig en svensk flagga. Den skulle placeras på toppen.
Hängdrivor
Men toppen nåddes inte. Det fattades 94 höjdmeter. Snön, hängdrivorna och det branta slutet såg för farligt ut. Flaggan placerades ändå på fjället. På randen till stupet.
Färden ner var ingen lek heller. Det frestar på att gå nerför.
André kollade "gepeessen". Gruppen har gått 19,6 kilometer. Varit i rörelse fem timmar och 15 minuter, vilat i två timmar och 20 minuter och nått
1 467 meter över havet som högsta höjd.
"Det borde gå" och det gick nästan. Nästa tur kommer att gå senare på sommaren, eller under hösten. Solvågtind ska bestigas.
Så jobbar vi med nyheter