– Det finns inte en specifik stol, det finns många stolar. Det är ett verktyg som används, men inte specifikt mycket för den här avdelningen.
Mona Svensson beskriver arbetsverktyget som en sista utväg. När man inte når barn som är i affekt.
– De blir ohanterliga för oss vuxna, för vi får och ska inte röra dem. De måste få vara arga och ge utlopp för känslor, men då ber vi dem sätta sig ner en stund på en stol som finns till hands. Det sker vid ett fåtal tillfällen, gäller några få barn och har inte varit någon stor grej, det har blivit det när föräldrar pratat med varandra. Jag kan inte rå på vad de gör och pratar om på fritiden.
Svensson upplever att hon gjort vad hon kunnat.
– Jag fick frågan om detta på ett föräldraråd. Då bemötte jag det på ett bra sätt, tycker jag, och förklarade så gott jag kunde. Nu har det gått ett steg längre där föräldrar hellre vänder sig till pressen. Det är jätteknepigt! Jag har erbjudit samtal, att vi ska träffas. Jag har suttit med personalgruppen.
Föräldrar vi pratat med säger att de inte fått någon information?
– Det har kommunicerats i förväg med aktuella föräldrar. En överenskommelse för att tackla ett visst beteende. Vi skulle dock aldrig ta en sån här sak i grupp när det blir för utpekande. Vi har en stark tystnadsplikt att förhålla oss till på förskolan.
Hur blir det inte stigmatiserande eller utpekande när det är få barn det gäller?
– Om vi har 30 barn och fem utmärker sig så vet de övriga redan barnen det. Oavsett vad du gör.