Johannes Marainen kommer ursprungligen från Nedre Soppero, han är bland annat forskare och författare. Han började sin föreläsning med att säga att det kändes extra nervöst eftersom han hade så mycket släkt i Arjeplog. Hans farfar var en av dem som tvångsförflyttades.
Sedan begav han sig till 1600-talet. Han anser att Kalmarkriget var en av orsakerna till tvångsförflyttningarna av samerna. Eftersom Sverige förlorade kriget och de blev nya gränsdragningar. Tidigare hade det samiska bosättningsområdet varit en enhet i de nordiska länderna. Under 1700- och 1800-talet gjordes flera nya gränsdragningar.
Gränsdragningar som väckte ryskt missnöje. De ville tvinga fram ett byte där en del av nord Norge skulle tillfalla Ryssland och en del av Finland till Sverige. Som påtryckning förbjöds ”norska” renar att vinterbeta i Finland.
Könkämä sameby är Sveriges nordligaste fjällsameby och ligger i Norrbottens län. Den gränsar både mot Norge och Finland. Samebyn har i dag sina åretruntmarker i Kiruna kommun och sommarbetesmarker på norsk sida. Könkämä kom att spela en viktig roll i tvångsförflyttningen. Inflyttningen från det finska bosättningsområdet av samer som bytte statsbehörighet gjorde att det var för många renar på vinterbete i Könkämä och för många renar på sommarbete i norska Troms. Kravet kom då från Norge om en minskning av antalet renar.
Samerna valde då att ta sig till sydligare samebyar. De anpassade sig till nya samebyns språk och kläder samt ingick giftemål med personer från den nya samebyn. Om detta var en frivillig förflyttning råder det delade meningar om. Enligt samerna så valde de att flytta för att de visste vad som skulle komma.
Nästa steg blev också att samerna tvångsförflyttades av myndigheterna till i förväg bestämda samebyar. De som förflyttades var före detta Kautokeino-samer, före detta svenska samer i Finland samt de rikaste samesläkterna i Könkämä, bland annat släkterna Blind och Omma, som hade stora renhjordar.
En del av samefolkningen i Karesuando förflyttades till sydligare områden, huvudsakligen till Jokkmokk och Arjeplogs socknar. Inflyttning möjliggjordes av minskat antal renar i de sydligare samebyarna. Detta berodde på dåligt vinterbete och sjukdomar. Mul- och klövsjukan härjade bland renarna.
De inflyttade fick ingen information om hur det var i de samebyar som de skulle flytta till, de enda de visste var att det fanns utrymme för renarna.
De fick veta att mottagande samebyar var informerade om deras ankomst, vilket inte var sant. De hade bara ryktesvägen fått höra att de skulle komma med sina renar.
Detta skapade missämja bland samerna. Det var vanligt att man tog ett tillfälligt arbete och lämnade renskötseln när de var besvärliga tider med dåligt bete och sjukdomar i renhjorden. Men deras ambition var alltid att gå tillbaks till renskötseln. Den nya inflyttningen innebar en förändrad renskötsel och inga möjligheter för dem att gå tillbaks till sin näring.