Jojken lever och intresset ökar. Från att ha fört en tynande tillvaro, tryckts tillbaks av kristendomen, och till och med varit förbjuden är jojken på väg tillbaks. Unga samer lär av de som fortfarande behärskar konsten att jojka och jojken har hittat till finrummet. Nu är jojken tillåten och välkommen i de flesta kyrkorum.
Konserten i lördags i Arjeplogs kyrka med gruppen ÁRA var en uppvisning, en undervisning och ett meddelande om att jojken lever.
Frontmannen Simon Issát Marainen har snappat up jojkandet från sin pappa.
-Farsan gick ju alltid och jojkade och nynnade. När jag var 22-23 år, för tio år sedan börjande jag jojka offentligt, berättar Simon Issát Marainen. Och när Axel Olle Sigurd Andersson (med rötter från Arvidsjaur och som frontman i gruppen Glesbygd´n) föreslog ett samarbete tog det hela fart. Simon Issát Marainen hade jojkarna och Axel Olle Sigurd Andersson tonsatte.
ÁRA bjöd på traditionella jojkar och jojkar som Simon Issát Marainen själv skrivit, som den till sin mor Randi, den till guddottern Tyra och den till sin vän som dog i cancer för några år sedan. Den senare med titeln Nils-Vulle, med suggestiv musik, sade allt.
-Det dyrbaraste man kan ge någon är att ägna personen en jojk, förklarade Marainen.
Han jojkade vänner, kärleken och tankarna kring tvångsförflyttning.
-Det var ju problem för både de som flyttade och tog emot. Den här jojken är inte partisk på något sätt, bägge sidor ska känna igen sig.
I en lustmördande varg handlade jojken om våldtäkter på alla sätt, på marker, boskap och människor. Som extranummer framförde ÁRA en jojk som handlade om förtrycket mot samer under århundraden.
135 personer kom för att lyssna och fick vara med om en högklassig och intressant koncert och en värdig final på en samisk kulturvecka.
Förutom Simon Issát Marainen med verkade Axel Olle Sigurd Andersson (piano och gitarr), Johan Asplund (trumpet), Daniel Wejdin (ståbas) och Petter Lindmark (trumor).