Där fanns många minnen, inte minst från den hårdhänta tiden i arbetsstugan i Arjeplog, vilket tidigare återgetts i en Återblicksartikel.
Artur Laestander var född i Bergnäs. Syskonskaran blev med tiden stor. Artur var den sjunde av elva barn. Redan som sexåring lämnades Artur bort till fosterföräldrar, där han sedan växte upp. Fosterföräldrarna bodde i en liten bagarstuga, där fem personer skulle samsas om utrymmet. Fosterföräldrarna, Artur och parets två döttrar. Alla barnen fick ligga i en säng.
Skolåren fick han tillbringa i arbetsstugan i Arjeplog.
En höst greps han av hemlängtan och beslutade sig då för att lämna fosterföräldrarnas hem för att ge sig av till sina biologiska föräldrar och syskon.
När skymningen kom gav han sig iväg utan att säga det till någon.
– Så fort mina fötter kunde sprang jag iväg. När jag var så nära hemmet som en kilometer fanns där en sjö som jag måste över. Till råga på allt hade den frusit till is på natten innan. Skulle den isen hålla? Jag tog en påk för att pröva hållbarheten. Vid stranden slog jag hål på en gång, men längre ut visade den sig vara mera bärkraftig. Jag stod och undrade en stund hur jag skulle göra. Om jag vände fick jag inte träffa mor så jag bestämde mig för att våga försöket. Jag tog med mig påken och satte av på alla fyra de cirka 50 meter som sjön var bred just där. Det knastrade och brakade under mig och rädd var jag, men över kom jag med livet i behåll, berättar Laestander.
När han kom hem till sina föräldrar ljög han att han hade fosterföräldrarnas medgivande att komma på besök.
I fosterhemmet blev det förstås uppståndelse när pojken inte kom hem på kvällen. Efter en del efterforskning kom man på att han gett sig av till föräldrahemmet, varför man sedan kunde dra en suck av lättnad. Det hela slutade med att han fick stanna hos sina föräldrar i några dagar.
Vid något tillfälle hade han och några kamrater fått tag i skott på skjutbanan och försökte få dem att smälla. Ungdomarna fick för sig att kasta in ett skott i en öppen spis.
– Vi skulle se om skottet smällde. Aska och glöd flög kring golvet. Då fick vi se att skottet gått av mellan mig och en annan grabb och sedan slagit i väggen, där det blivit ett stort hål. Hade det träffat något av oss hade det nog varit en gosse mindre, berättar Artur Laestander.
Han nedtecknade också minnet av en kamrat som höll på att bli konstig i huvudet. Laestander berättar att kamraten en kväll tog ett gevär och sade att han skulle ut och jaga hare.
– Jag tänkte då, att nu skjuter han sig. Kanske hade han tänkt det, men inte hade mod att göra det.
Senare gav han sig ut på svag is och drunknade. Det blev hans öde. Ingen hade brytt sig om honom. Hans mamma dog när han var liten och hans pappa var en drinkare, som aldrig brydde sig om hem och barn, noterade Laestander.
Artur Laestander var inte mer än 14 år gammal när han kom ut i yrkeslivet, som timmerhuggare.
Sexton år gammal konfirmerades han.
– Det var en underbar tid. Efter skolgången med alla dess otrevligheter blev dessa veckor ett ljust minne för livet. Jag minns så klart när vi skulle skiljas hur vi konfirmander grät. Vi tog varandras händer och slöt oss i en ring och pastorn bad, slutar Laestander sin berättelse.