Morgonen är regntung. Himlen går från det allra mörkaste blyertsgråa i väst, till nästan mjölkvit i öst där solen börjat släpa sig upp. Klockan är inte mer än sex på morgonen, ändå har Elisabeth Lestander redan hunnit kolla av jaktmarkerna kring Renberget efter älg. En runda på 45 minuter.
Tre stycken - två större och en mindre. Hade dem horn? Osäkert. De var för långt bort för att se. Åt vilket håll sprang dem? Diskussionen pågår mellan tre bilar på en grusad vändplan. Sömndruckna jägarögon mönstrar varandra, en hund piper och kan inte stå still. Hon är exalterad och känner säkert vittring av de älgar som strövat omkring här under natten.
Ny i jaktlaget
- Det var här uppe vid soptippen den sprang över, säger Elisabeth och pekar på en karta.
Jaktledaren noterar. Hon är ny i jaktlaget. Eller åtminstone som jägare. Förra året följde hon med som "pryo" för att se om älgjakt var något för henne. Det var det. Upplevelserna från förra hösten gav henne blodad tand, och här är hon idag. Jägarna står i en ring runt kartan och får sina pass tilldelade, idag ska vi till pass 6. Allt sker metodiskt. Vi väntar på signal från jaktledaren att inta vår plats. Sen är det bara att vänta. Och lyssna.
- Man löser många världsproblem när man sitter ensam så här på pass, viskar Elisabeth. Kanske var det precis så här hon satt i onsdags också. På sin tältstol med uppmärksamheten riktad mot skogskanten. - Det var så spännande. De andra pratade om älgen på radion och jag följde den länge.
Till sist dök den upp. Adrenalinet pumpade och vad som hände just innan skottet minns hon inte. Bara tankarna efteråt.
- Vad har jag gjort? Har jag skjutit en älg? På min första jakt? Skithäftigt! Det var en sjutaggare.
Prestigelös jargong
Eller, nej, en "udda åtta" blev hon snabbt rättad. Köttet valde hon bort, hon är här för att iaktta och lära. Och då har hon hamnat i rätt jaktlag. Jargongen i Arjeplogs jaktförening är prestigelös och som ny får man delta i alla moment. De rutinerade lär nybörjarna.
- Man blir aldrig åsidosatt för att man är ny och det känns jättebra, säger Elisabeth.
Det sprakar till i radion. Hon studsar upp från stolen och börjar skyndsamt packa ihop sina saker.
- Vi ska byta pass.
Spänningen stiger
Minuterna senare blir spännande. Hunden har ståndskall bara ett stenkast från vår nya position. Vi halvspringer i dikeskanten, stannar upp, lyssnar, springer igen. Vi vadar genom en blöt myr och det enda som skiljer oss från älgen nu är en vattensamling och några träd. Hjärtat hamrar i bröstkorgen och jakten tar oss vidare över myren och in i skogen. Skallet kommer närmare, tystnar och försvinner, blir starkare. Elisabeth lyssnar uppmärksamt. Telefonen ringer.
- Är den död? undrar Elisabeth.
- Okej, vi kommer tillbaka.
Kvoten fylld
Sju kilometer bort har Henrik Finnsson lyckats knäppa sin första älg, och i och med det är kvoten fylld för i år.
- Från och med nu får vi bara titta på älgarna och beundra dem, förklarar Elisabeth. Lite besviken är hon nog allt, men hon gläds med Henrik.
- Det var hans tur den här gången.